Läsarbrev

Jag tvekade länge inför att skriva ”min” berättelse.
Mest för att jag inte vet hur jag ska berätta. Var jag ska börja. Och kanske framförallt inte var det hela slutar.

Jag vet inte hur det kom sig att jag plötsligt en dag tyckte att tjejen som jag såg i spegeln inte var söt och smal nog. Att de kornblå stretchjeansen plötsligt gjorde att mina lår såg alldeles för tjocka ut. Att all träning som tidigare varit på lek nu var på största allvar.

Det är så många år sedan nu.

Jag sitter och tittar på bilder från resan till London med familjen -98 och det känns så absurt att den där fantastiskt fina tjejen på bilderna vid Piccadilly Circus tyckte att hon var fetast i hela världen. Jag var tretton år gammal, hade precis börjat högstadiet, och efter luncherna i skolan gick jag in på toaletten och spydde.

I mina ögon var jag bara en rätt misslyckad bantare.
Jag tyckte inte att jag var sjuk på något sätt. Under de följande åren såg jag högst rationellt på mitt beteende; ”Ja, nu när jag har varit dum nog att äta den där bullen har jag ju liksom inget val, den kan ju inte finnas kvar i kroppen”.

I perioder åt jag inget alls och när jag gjorde det spydde jag. Jag klarade aldrig av att hålla ut svältperioderna särskilt länge och självföraktet växte.

Under perioder när jag mådde bra hade jag inte kunnat bry mig mindre om vad jag åt. När jag hamnade i situationer och perioder där jag kände att jag inte hade kontroll la jag fokus på att gå ner i vikt. Jag hade så många nojjor, så många poänglösa tankar som snurrade runt, runt i huvudet. Då var tankarna allt annat än poänglösa och jag kunde inte släppa dem.

Jag levde med min till-och-från ätstörning i många år. När jag var helt säker på att aldrig åka dit igen så var det precis vad som hände. Jag flyttade till en annan stad, började plugga på universitetet. En dröm som gick i uppfyllelse men jag vantrivdes. Ville inget hellre än att flytta tillbaka till min hemstad Stockholm.

Då var jag arton och trodde att jag var för gammal för att återigen fastna. Att jag kände mig själv för väl. Men när jag för första gången bodde helt själv kunde jag också styra över vad jag åt. Och det var inte mycket. Hungern blev den ultimata vinsten efter en lång dags tävling mot mig själv. Jag surfade runt på nätet. Läste allt jag kom över om GI- metoden och stjärnornas senaste frälsare Robert Atkins. Jag tyckte att jag levde ett hälsosamt liv men linjen var tunn.

När jag kom hem över jullovet tyckte alla att jag blivit så fin; ”Gumman, guu vad smal du blivit”. Jag blev glad men började fundera över om det verkligen varit värt det.

Tillbaka i skolan hade jag börjat umgås med ett gäng tjejer som jag trivdes med. Jag släppte alltmer det liv jag saknade så oerhört i Stockholm och började gå ut, umgås med människor jag tyckte om.

Någonstans bestämde jag mig för att den ätstörda delen av mig inte skulle få förstöra mitt liv längre. Jag orkade helt enkelt inte mer.

Jag flyttade in i ett kollektiv. Jag kunde inte fortsätta att inte äta, nu fanns det människor runt omkring mig som uppmärksammade när jag inte åt. I köket i vår lägenhet blev maten något roligt, nästan lustfyllt. Vi åt nyttigt, men ordentligt. Vi pratade om mat, om hur något så enkelt kan bli så jäkla jobbigt.

Sakta men säkert började mina tankar kretsa kring annat. Jag är rätt övertygad om att min historia inte är helt ovanlig. Jag tror att rätt få i min omgivning, få av mina vänner, ens känner till att jag mått dåligt och att min matfixering var så stark. Många av dessa vänner delar säkert min bakgrund. Men vi tycker inte att det är något konstigt, något vi behöver diskutera. Ett sjukt beteende har blivit något högst normalt.

Jag önskar att det fanns en enkel väg ut. Att jag, som är rätt många år äldre än många av er, kunde ge ett enkelt svar. Men det kan jag inte. Jag vet bara att det går att komma ur ett destruktivt beteende. Tankarna jag hade var mina egna tankar, och dessa tankar kunde jag tillslut lära mig att kontrollera. Det tog tid, alldeles för lång tid, men idag låter jag inte dessa tankar få fäste.

Känner du att maten har blivit ett problem, prata om det. När tankarna luftas låter de inte så himla smarta längre. När du känner att viljan att sätta fingrarna i halsen blir för stark, försök att fokusera på något annat. Låt inte sjukdomen bli den starkaste delen av dig.

Det är du och din kropp mot sjukdomen, inte sjukdomen och din kropp mot dig.

Umgås med människor som berättar för dig att du är fin, och som älskar dig även när du inte tycker att du förtjänar det. Människor som lyssnar. Det är vad som betyder något. Det finns så mycket annat i livet som är så mycket viktigare än kalorier. Jag lovar, det är inte värt det.

I nästan tio år fanns fixering kring mat i mitt liv och jag önskar så att jag kunnat stoppa det tidigare. Jag önskar så att ni kan stoppa det tidigare. Ni är underbart fina som ni är.

Jag önskar att jag kunde säga det till mitt trettonåriga jag som ler lite stelt på fotot från Picadilly Cirkus också.
Du är nog, gumman, du duger, mer än så, du är alldeles fantastisk.”

Flicka, 23

Läs mer om kampanjen för att besegra ätstörningarna här.