Lördag, den enda lediga dagen, idag den allra vackraste sommardagen och huden svider rödbränd.

Jag har delat gräsmattan på innergården med en gammal dam med stora solglasögon. Mina är rosa och har spegelglas.
Vi läste båda böcker, jag vet inte vilken hon läste men jag påbörjade och avslutade Decembergatans hungriga andar av Ulrika Lidbo.

Den gamla damen verkade snäll. Hon låtsades inte om att jag grät. Kanske tittade hon lite i smyg, bakom sina stora solglasögon. Men jag kände mig inte uttittad. Jag fick gråta i fred.

”En gång var du min lilla bebis”, viskar hon i mitt öra och det är konstigt, för jag blir alldeles kräkfärdig.
”Kan du förstå det? Du låg i min mage och jag åt bara nyttiga saker så att du skulle bli frisk, och jag aktade mig för att bära för tunga kassar så att du inte skulle komma ut för tidigt. Och sen kom du ut. Du kom när du skulle och du var så perfekt. Så underbar. Och när jag tänker… när jag tänker på att jag kanske inte får behålla dig, så…”
Hon pressar sitt våta ansikte mot min arm och liksom kräver att få byta plats med mig, kräver att få ligga i mitt knä och inte tvärtom och det rycker i mina fingrar, de längtar efter att få slå hårt, rakt över hennes blöta kind.
”Whatever.”
Jag glider ur hennes grepp, skyndar till badrummet och vrider om låset.

Jag som längtar så mycket, efter mina barn som ännu inte finns här på jorden, som går på dagis i himlen där änglar är dagisfröknar och som längtar så mycket efter att få komma ner till sin mamma och pappa.
Jag blir så rädd.
Jag vågar inte tänka på att jag en dag skulle kunna vara mamman som kramar sin lilla dödssjuka flicka så hårt och vet att när som helst kan försvinna och aldrig komma tillbaka.

Hur gör man? Hur skyddar man sina barn?
Och hur klarar man av kanske inte kunna rädda dem?

Jag vågar inte tänka på det. Ändå kan jag inte låta bli.
Och jag tänker fortsätta tills jag hittar åtminstone en antydan till ett svar.