Jag vet. Man ska inte ha ångest över helt irrelevanta saker.
Det är bara onödigt.
Men… ändå.

Jag vill inte ligga under mode-kategorin på Aftonbladet Bloggs nya startsida!

Och det är förfärligt barnsligt av mig. Jag vet det också.

Men det känns alltid lika obekvämt när någon nämner mig i samma andetag som ”mode”.
Som att jag försöker vara trendig, klä mig snyggt, bry mig om visningar och utförsäljningar och sådana saker, men misslyckas.

Äh. Whatever, verkligen. Jag vaknade nog bara på fel sida.

Till er nya som just hittat hit:

Sorry. Det här är ingen modeblogg. 0% fashion.

Men den har andra kvalitéer, jag lovar. Jag kommer bara inte på någon just nu. Haha.

Det jag egentligen ville säga med det här inlägget var: GODMORGON! Jag är ledig idag, oh yeeeeeaaaah!

(Ledig som i att jag har tid att skriva krönikor. Alltid lika kul när ledighet blir lika med möjlighet att jobba.)

Ta vara på långhelgen, hörrni.

Ni läser veckans krönika i Sofis mode, hoppas jag.
Dels för att den är bra.
Dels för att nästa krönika knyter an till den, och den borde alltså inte hoppas över.

Så himla fint att få läsa om vad ni har för er idag! Det önskar jag att jag fick veta varje dag. Hålla lite koll på er. En slags illusion om närhet.

Läs Belinda Olssons otroligt intressanta och tänkvärda krönika här.

(Jag hade tyckt att den var lika bra även om inte Belinda refererat till mig som sin ”absoluta favoritkrönikör”, men jag kan villigt erkänna att jag blev sanslöst smickrad.)

Hennes krönika är en vidareutveckling av den jag skrev i veckans Sofis mode. Läs både den (i tidningen) och Belindas (på nätet). Bara gör’t!

Det här är mitt skrivbord på jobbet. Här spenderar jag åtta av dygnets timmar, åtminstone om vi låtsas att jag äter min lunch framför datorn.

Nu skriver jag artikel om Martin Stenmarck.
Vad gör ni på jobbet/i skolan?

Jag är inte särskilt ledsen att det börjar bli sommar.

Och att jobba dagar, kvällar och helger känns betydligt mer överkomligt när man då och då får äran att uppleva sådana här tillfällen.

Sådana som innehåller solsken, löjligt god mat och finast tänkbara sällskap.

Finaste mamma är i Sverige. Nu blir det lunch.

Tur, för jag har suttit och letat recept till ett matjobb i flera timmar och har fått hålla munnen stängd för att inte dregla ner hela tangentbordet.

Jo! Just det. Aftonbladetbloggarna har genomgått ett litet ansiktslyft, och från och med nu slipper vi de där idiotiska siffrorna. Den gamla länken funkar fortfarande, men nu kan man också skriva in blogg.aftonbladet.se/beautifulones. Så kommer ni hit.

Idag är en helt fantastisk dag.
En dröm har gått i uppfyllelse. Jo, så är det.

På kvällen har vi varit ute och firat som sig bör, ätit gott och druckit ett glas bubbel på kvarterskrogen. Nu är det läggdags – upp sju som vanligt.

Snacka om att jag kommer att somna lycklig.

(Och jag vet, har man sagt A får man säga B. Men jag får faktiskt inte säga B. Ännu.)

Läsarbrev

Ätstörningar är mer än anorexi och bulimi.
Läs om Marias kamp mot matmissbruket.

Jag kommer alltid leva med det.  Matmissbruket.
Jämför det med vilket annat sorts beroende som helst; Alkohol, Cigaretter, Knark, Shopping. Utan det känner jag mig inte hel. Hur jag än vrider och vänder på det kommer jag inte ut ur det. Det värsta med mitt beroende är att jag inte kan ta bort det. Jag kan inte ens ersätta mitt beroende med något annat. För att kunna leva måste man äta. En alkoholist tvingas inte dricka 2 glas vin om dagen för att överleva, utan kan avstå helt. Samma gäller för många sorters beroende – men inte beroendet av mat.

Jag har aldrig velat se mig själv som en person med ätstörningar. Ätstörning är för mig bulimi eller anorexi. Jag har varken haft bulimi eller anorexi. Jag har aldrig kräkts upp mat, även fast jag några gånger försökt. Jag hade inte tillräckligt starka kräkreflexer. Jag har aldrig svultit mig själv mer än i någon dag när jag mått riktigt dåligt. Sen kunde jag inte hålla mig. Suget efter något att stoppa i mig var för stort. Av blotta tanken på godis och mat börjar det vattnas i munnen på mig.
Däremot har jag hetsätningsdagar.
Jag kan gå till ICA och köpa på mig orimliga mängder med godis, chips, ostbågar, glass, grädde, choklad, you name it!, och äta tills jag mår dåligt. När jag har börjat må dåligt äter jag lite till. Sen äter jag lite till. Fram tills det inte finns något kvar i mina kassar. Jag kan må dåligt efter 5 godisbitar, efter 10 godisbitar, efter en godispåse, det spelar ingen roll. Allt går ner oavsett hur mycket jag från början köpt.

Denna onda cirkel leder till en övervikt. Övervikten leder i min del till dålig självuppfattning och dålig självkänsla. Dålig självuppfattning och självkänsla leder till mer hetsätande. Depressioner där jag stannar inne flera dagar i sträck och ligger i sängen. Bestämmer hem pizza. Om jag orkar ta mig till ICA blir det mer godis.

Ta mig inte fel, jag gör inte det här längre. Tror jag. För när vet jag om det kommer igen?

Jag har flera gånger följt stränga matrutiner för att bli av med beroendet, fallit dit efter att ha släppt lite på reglerna på en fest och fått börja om igen. För varje gång man faller dit blir det svårare att börja igen. Att ladda om. Starta på nytt. Tro på sig själv. Att tro att man kommer klara det. En av de gånger jag har klarat det bäst var i somras. Jag ersatte all mat med måltidsshaker i 3 veckor. Jag slapp äta mat i 3 veckor. När man inte behöver äta mat behöver man inte oroa sig över det. Man behöver inte hela tiden tänka på när man ska äta nästa gång och vad man ska äta. Tyvärr mår kroppen inte bra av det i längden – att bara dricka, någon gång måste man börja äta igen.

Jag gick över till GI-dieten, stenhårt. Minsta lilla snedsteg och jag var fast igen. Köpte godis. Gick upp 10 av de 35 kg jag gått ner. Den här gången hann jag stoppa det i tid.

Nu försöker jag med någon slags balansvåg. Jag vet att jag alltid kommer att behöva tänka på vad jag äter. Jag vet att jag alltid måste ha mina matrutiner. Jag kan inte lita på mig själv när begäret sätter in. Jag måste vara sträng och strikt mot mig själv.

Jag kommer alltid ha ett ohälsosamt förhållande till mat. Jag kommer alltid missbruka mat. Jag kämpar varje dag med min kroppsuppfattning min självkänsla och framförallt med att styra över mitt begär.

Att ta en dag i taget är det enda jag kan göra.”

/Maria, 24

Så vackert ute.

Jag sitter inne och jobbar. Det är helt okej.

Men jag är så trött. Så trött så trött så trött såtröttsåtröttsåtrött.
Inte sovit-för-lite-trött. Bara… slutkörd-trött.

(Tidigare idag grät jag på en busshållplats och en svart mops placerade sina framtassar på mitt knä och slickade mig på handen. Jag hade nästan glömt det, både gråten och mopsen. Tills jag alldeles nyss upptäckte att jag har salt i ögonfransarna. Tårsalt.)

Det känns ganska lämpligt att just nästa vecka är tredagarsvecka på jobbet. Då ska jag skriva dubbla krönikor, måste komma ifatt, ligger fyra dagar efter med mina lämningar. Och så ska jag sitta ut på innergården och läsa alla böcker jag köpt men inte hunnit öppna. Och ligga inne på kvällarna och kolla teveserier på dvd och somna i soffan.

Det är planen. Jag längtar lite.

Men nu ska jag fortsätta på min krönika om varför underbara Charlotte Roche utnämnts till Världens Osexigaste Kvinna.

Lördag, den enda lediga dagen, idag den allra vackraste sommardagen och huden svider rödbränd.

Jag har delat gräsmattan på innergården med en gammal dam med stora solglasögon. Mina är rosa och har spegelglas.
Vi läste båda böcker, jag vet inte vilken hon läste men jag påbörjade och avslutade Decembergatans hungriga andar av Ulrika Lidbo.

Den gamla damen verkade snäll. Hon låtsades inte om att jag grät. Kanske tittade hon lite i smyg, bakom sina stora solglasögon. Men jag kände mig inte uttittad. Jag fick gråta i fred.

”En gång var du min lilla bebis”, viskar hon i mitt öra och det är konstigt, för jag blir alldeles kräkfärdig.
”Kan du förstå det? Du låg i min mage och jag åt bara nyttiga saker så att du skulle bli frisk, och jag aktade mig för att bära för tunga kassar så att du inte skulle komma ut för tidigt. Och sen kom du ut. Du kom när du skulle och du var så perfekt. Så underbar. Och när jag tänker… när jag tänker på att jag kanske inte får behålla dig, så…”
Hon pressar sitt våta ansikte mot min arm och liksom kräver att få byta plats med mig, kräver att få ligga i mitt knä och inte tvärtom och det rycker i mina fingrar, de längtar efter att få slå hårt, rakt över hennes blöta kind.
”Whatever.”
Jag glider ur hennes grepp, skyndar till badrummet och vrider om låset.

Jag som längtar så mycket, efter mina barn som ännu inte finns här på jorden, som går på dagis i himlen där änglar är dagisfröknar och som längtar så mycket efter att få komma ner till sin mamma och pappa.
Jag blir så rädd.
Jag vågar inte tänka på att jag en dag skulle kunna vara mamman som kramar sin lilla dödssjuka flicka så hårt och vet att när som helst kan försvinna och aldrig komma tillbaka.

Hur gör man? Hur skyddar man sina barn?
Och hur klarar man av kanske inte kunna rädda dem?

Jag vågar inte tänka på det. Ändå kan jag inte låta bli.
Och jag tänker fortsätta tills jag hittar åtminstone en antydan till ett svar.