Ja, jag har lagt upp den här låten förut.
Men jag lyssnar på den på repeat just nu, och den tål att läggas upp igen. Och igen, och igen.

Jag ligger i min säng, somnade till en stund men vaknade av att min kropp nästan kokade. Det tog ett par förvirrade sekunder innan jag insåg att jag låg fullt påklädd, nedbäddad under två täcken, med laptopen placerad på magen.
Nu har jag klätt av mig, borstat tänderna, tvättat av arbetsdagens ansikte.

Ligger och läser era texter. Försöker att inte gråta.
Ni skriver så fantastiskt självutlämnande, så öppet och naket, och det gör så jävla jävla ont att läsa. Och samtidigt – i era texter finns så vansinnigt mycket hopp.
Jag vill att ni ska veta hur mycket det betyder att ni vågar, orkar och tar er tid att skriva om det ni gått igenom. Det ni gör är så fruktansvärt viktigt.

(Min favoritbloggare Linus Fremin håller med, läs hans fina inlägg.)

Har du övervunnit en ätstörning?
Vill du hjälpa andra att besegra sjukdomen?
Läs mer här.

Dagens stänga-ute-sorlet-från-redaktionen-så-att-jag-kan-skriva-ifred-musik.

Idag är sista dagen i första veckan på nya jobbet.
Det låter som en ramsa.
Sista-da-gen-i-första-ve-ckan-på-ny-a-jo-bbet.

Jag skulle vilja be er om hjälp.

I en krönika publicerad för ett par månader sedan skrev jag om alla de tjejer som hör av sig till mig för att skriva av sig om sina mer eller mindre långt gångna ätstörningar.
Och de är många.

Jag såg häromdagen att Linda Skugge skrev ett blogginlägg om krönikan. I det tackar hon mig för att jag ”tar över alla dessa mailande brudar”. Själv blev hon tvungen att sluta svara, eftersom hennes egna barn behöver henne mer.

Jag förstår henne. Och jag tycker att hon gör rätt.

Men jag har inga barn. Jag har bara väldigt många systrar. Två egna och hundratals bonussystrar.
Jag får ofta hör att jag kanske lägger för mycket tid på att svara på era mail. Mina nära och kära, vänner och kollegor varnar. För att det kan bli för mycket, för tungt, ta för mycket tid.

Sanningen är denna:
En dag får jag förhoppningsvis egna barn som precis som Lindas tar upp all min tid. Men tills dess ser jag ingenting som hindrar att jag ägnar den tiden åt er. Eftersom ingenting ger mig mer.

Och nu skulle jag alltså vilja be er om hjälp. Att hjälpa varandra.

För ja, jag får mängder av mail av tjejer som berättar om sina ätstörningar, om ångest och förtvivlan och desperation och hopplöshet. Som inte kan föreställa sig att de någonsin kommer att kunna förändra sina situationer.
Men. Jag får nästan lika många av er som blivit friska.
Som vill berätta om hur ni tagit er ur sjukdomens grepp, hittat tillbaka till den ni en gång varit eller alltid velat vara.
Nu behöver jag er.

Jag skulle vilja att alla ni som på något sätt lidit av ätstörningar hör av er och berättar. Hur ni blev fast i sjukdomen, men framför allt: hur ni klarade av att slita er loss.
Ni kan skriva hur kort eller långt ni vill, kommentera eller maila (marklund.annika@gmail.com). I nästa vecka publicerar jag alla era berättelser på bloggen.
Självklart får alla vara anonyma.

Ni som idag lever ett liv utan ätstörningar vet alla hur viktigt det är att någon lyssnar och förstår. Att få se andra som varit i samma vidriga sits men som lyckats lämna det bakom sig.
Nu är det upp till er. Jag hoppas innerligt att ni tar er tid att vara med, och att ni uppmanar andra att också hjälpa till.

Tack för att ni finns och bryr er om varandra.

Söta ni.
Jag vet att era kommentarer ofta inte kommer fram. Att ni fyller i den där koden och klickar på ”skicka”, men att det ni skrivit helt enkelt försvinner ut i tomma intet. Och jag är hemskt, hemskt ledsen för det. Jag har varit med om samma sak flera gånger när jag kommenterat på andras Aftonbladet-bloggar och jag har frågat de som har hand om bloggverktyget hur det kan komma sig, men de menar att de aldrig hört talas om problemet.

I alla fall: Om ni skriver långt eller om någonting viktigt, försök att komma ihåg att kopiera er text innan ni skickar iväg den. Om ni sedan går in på bloggens startsida och ser att det inte står (+1) bredvid ”kommentarer” – skicka igen!
Alternativt – maila istället, marklund.annika@gmail.com.
De är de bästa råd jag kan ge för att ni ska slippa bli ledsna, irriterade eller förbannade. Som sagt, jag önskar verkligen att jag kunde göra något för att fixa det, men jag har ingen aning om vad problemet är.

(Och kom ihåg att det ni skriver är det viktigaste. Eftersom ni är hela anledningen till att jag skriver.)

Det har varit en lång, lång, lång dag.
En mycket fin sådan.

När mina ögon är såhär trötta vill de bara titta i kors. Det ser lustigt ut på bild.
Exakt nu somnar jag.

Jag säger bara… wow.
Hur jag har lyckats missa det här?

Tricia Walsh-Smith är lämnad av sin svinrike gubbe till man, vansinnigt bitter och hysteriskt rolig. En slags youtube-realitysåpa utan ände.
Före detta fruars klubb möter The Anna Nicole Smith (RIP) Show.

Behöver ni muntras upp – kolla in!

Bild från vanityfair.com.

Innan jag somnar ligger jag och läser ett reportage om Jessica Simpson i Vanity Fair (här).

Väldigt intressant läsning. Trots att journalisten Rich Cohen verkar ha en sjuklig fixering vid Jessicas utseende, framför allt hennes viktuppgång (snälla).
Fröken Simpson är ändå en människa som funnits i periferin av mitt medvetande under snart ett decennium, men som jag aldrig vetat någonting om. Hon har dykt upp då och då – en kass recension här, ett avsnitt av Newlyweds där. Men jag har aldrig läst en intervju, aldrig hört henne prata utan att spela rollen som den där blåsta Barbiedockan som fick mig och många fler att känna oss värdelösa sextonåringar som inte var lika oskuldsfulla som I Wanna Love You Forever-Jessica.
Det här är en ganska elak och inte enormt välskriven artikel, men den visade mig ändå en sida av den här kvinnan jag aldrig brytt mig om att känna till.

Ni fellow skrivnördar som läser den får gärna kommentera det här:
Sida 1:
”We met in the Polo Lounge, the restaurant off the lobby of the Beverly Hills Hotel, in Los Angeles.”
Sida 4:
”It’s late afternoon. The sun is going down.”
(Fortfarande samma intervju, vid samma tillfälle.)

Alltså. Är det inte lite underligt att Vanity Fair släpper igenom en artikel som dels tar det något ovanliga greppet att låta den största delen av intervjun utspela sig i imperfekt, och dels väljer att avsluta den i presens? Eller är det bara jag som är trångsynt?

Jag har svårt att tro att någon av mina redaktörer skulle uppskatta en text som är uppbyggd på det sättet. Kanske borde jag testa? ”Jag träffade NN på ett café. Hon var klädd helt i svart. Vi pratade länge. Det var varmt i lokalen. ’Jag vill inte ha fler barn nu’, säger hon. Vi skrattar. Ha, ha, ha. Sedan går vi ut.”

(Ja, precis sådär skriver jag mina personporträtt! Lovar.)

I alla fall. Fascinerande läsning om Jessica. Men nu måste jag verkligen sova.
Lägenheten är underligt tom.