Tidigare ikväll.

D: ”Shit, vad har hänt med Jens Lekman? Både webben och XX (reporter på Aftonbladet) har mailat ut och frågar efter hans telefonnummer.”

A: ”Tja, han lär ju knappast vara död. Då skulle de väl inte vilja ringa just honom?”

D: ”Sant. Tur. Fan, jag har ju hans nummer! Vänta, ska bara maila iväg det.”

…och en liten stund senare:

Till den stackars sjuklingens ära tycker jag att vi tittar på den här fina versionen av ”Your Arms Around Me”. Tjugoåtta sekunder in i klippet kommer ett härligt pinsamt ”förlåt mig”-moment ni inte bör missa.

Bli frisk snart, Jens. Du är så fin. Om jag var åtta år skulle jag skriva att du borde drabbats av fininfluensan istället. Men nu är jag närmare trettio än tjugo, så jag vet att man inte bör skämta om sjukdomar.

Men ändå. Fininfluensan. Tihi.

Nu ska jag sova, för det har jag lovat min mamma. Inte många vuxenpoäng där.

Hej från jobbet!

Snart åker jag hem till min nystädade lägenhet. Ååååh. Det ni.

Eftersom resten av veckans kvällar kommer att ägnas åt att skriva krönikor och kolumn ger jag mig själv ledigt ikväll. Jag ska äta något gött (några förslag?) och kolla på Gossip Girl med David. Och bara… gå runt. Bland allt det rena.

Jag har en känsla av att jag skulle behöva storstäda lite oftare. Om det ger sådana här serotoninkickar är det ju idiotiskt att låta bli.

För ett par veckor sedan kunde man läsa en trevlig intervju med ännu trevligare Martin Stenmarck i Aftonbladet Söndag.
Nu kan man läsa den på nätet också. Här.
Gör det om ni vill.

Jo, förresten – det är alltså jag som har skrivit den, om det inte framgick.

En ny fin Sofis mode är ute idag, med en ny fin krönika av mig. Eller, ja, fin och fin. Den är lite rolig, i alla fall. Tycker jag själv. Ehm. Ja. Läs!

Och lyssna.

Åååh.

Ni som brukar vara hemma hos mig – nästa gång ni kommer förbi lovar jag att ni knappt kommer att känna igen er.

Jag har storstädat.

Slängt ett halvt ton skräp, dammsugit, torkat, diskat, skrubbat, putsat, sorterat.
Känner mig så sanslöst duktig. Typ som en… god fe. Eller som en vuxen. En vuxen som Tar Ansvar För Sitt Hem.
(Och Sin Situation.)

Nu kryper jag ner mellan helt nya lakan för att kolla sista avsnittet av ”Privileged”. (Sjukt irriterande serie. Ändå kommer jag sakna den.)

Ja, det var bara det. Godnatt, söta ni.

Titta, vad fin den är!

Härmed följer en anledning att älska internet.

Okej. Så, jag behöver en tärning. (Jag kan inte leva utan tärningar. Det är en av mina mer pinsamma hemligheter, så jag tycker att vi lämnar bakgrunden till en annan dag. Eller så glömmer vi det.) Men… jag hittar ingen. Letar och letar. Hittar fortfarande ingen. Är så trött så trött och orkar verkligen inte riva upp hela lägenheten.

Så slår det mig.
Google.se.
Skriver in: virtual dice.
Och jajamen.

Virtual dice.

Någon har verkligen suttit och knåpat ihop en virtuell tärning. Och jag är den personen evigt tacksam.

Har ni någon otippad sajt som gör er extra tacksamma över att ha en bredbandsuppkoppling?

(Ja, jag vill att ni kommenterar. Det är väldigt obvious, jag vet. Men jag är gräsänka just nu och uuuttråååkad. Vill ha virtuellt sällskap. Och nej, jag är inte sugen på cybersex, thank you very much.)

By the way – spammailen jag får till min gmail blir verkligen mer och mer desperata.
Deras senaste taktik för att få mig att förstora min penis och köpa Viagra och bantningspiller är att förolämpa mig.
Såhär ser det ut i min spam-korg:

De tänker alltså att… om de uppmanar mig att gå ner i vikt, och sen lägger till ett catchy ”FUCK YOU”, så ska jag bli extra sugen på att plocka fram kontokortet? Klockrent. Förstår inte varför inte alla använder sig av detta geniala marknadsföringsknep.

Okej, det var allt. For now.

Jag var alltså på jobbet idag.

Det var för… jobbigt. Den sista halvtimmen kunde jag knappt sitta upp. Väl hemma tryckte jag i mig en enorm portion pyttipanna, och sedan dess har jag bara legat här. I sängen. Precis som jag gjort de senaste två veckorna.

Det tar aldrig slut, det här. Så känns det.
Jag kan bara hoppas att det går bättre imorgon. Att jag orkar lite mer för varje dag.

Förresten, har någon av er lyssnat på något bra sommarprat i Sommar i P1 de här veckorna? Tipsa gärna!

Jag är tillbaka på jobbet!

Vet inte riktigt hur det gick till. Jag bara vaknade och åkte hit. För första gången på två veckor. Och nu sitter jag här på min stol vid mitt skrivbord och äter en dammsugare, förlåt filmrulle, förlåt punschrulle.

Om jag är frisk? Njae. Näe. Jag vet inte. Friskare, i alla fall.
Och framför allt så är jag här.
Uppe ur sängen, va, bara det!

Ha en alldeles fantastisk dag i solen, darlings.

Det är två veckor sedan jag fick lunginflammation i båda lungorna.
Jag borde vara frisk vid det här laget.
Det är jag inte.

Den senaste veckan har min kropp dessutom lagt till ett gäng migränanfall. Vidrig jävla migrän som försöker spränga skallen inifrån och gör att jag kräks av smärtan. Gårdagen kändes mest som ett skämt. Inget särskilt roligt sådant.

Jag har hela tiden trott att skulle vara tillbaka på jobbet imorgon. Jag har till och med mailat min redaktör och sagt det, jajamen Anna, på måndag är jag tillbaka på redaktionen!

Och nu känns det bara så svårt.

Jag sitter och skriver krönika till Sofis mode. Försöker. (Men imorgon går tidningen iväg till tryckeriet, så det är inte som att jag har något alternativ till att bli färdig.)
Jag har suttit i timmar. Inte mycket har hänt.
Yrseln gör tankarna tröga och fingrarna svaga.

Utanför är det sommarens varmaste dag. Migränen lurar bakom pannbenet, hög på ljuset och hettan. Påminner mig om att jag måste fortsätta kämpa med krönikan. Och det är ju sant.

Jag ville bara berätta för er varför det inte hänt så mycket på bloggen i helgen, och försäkra er om att jag inte är död.
Bara lite nedsliten.