Jo svarar, efter att ha läst era råd:

Tack Annika och alla andra. Verkligen. Tack. Ord är så fjuttiga men mitt tack är blandat med gråt för det finns så många snälla människor här på bloggen. Jag lovar, jag ska också bli en sån som bryr sig. Men först måste jag ha lite trygghet själv. Det var skönt bara att skriva. Och att få svar.
Tack för alla råd. Jag kan inte prata med mamma för hon skulle gå sönder. Det är hon som behöver mitt stöd. Det är fel, jag vet det, men det bara är så. När det är problem är det jag som ska vara stark för hon blir hysterisk och går i bitar. Och jag orkar inte med det nu. Att berätta för henne skulle göra allt jobbigare. Att behöva trösta när man behöver tröst. Nej, orkar inte för då blir jag som hon och går i bitar.

Men jag har bestämt att berätta för min moster. Och fråga om jag kan få bo hos henne. Kanske bara ett tag men för att komma bort för jag håller på att bli helt paranoid. Kan inte gå utanför dörren utan att vara på min vakt, tar omvägar, har ont i magen när telefonen ringer och psykiskt kommer det inte hålla. Kanske inte fysiskt heller om de ger sig på mig. Önskar jag kunde vara stark och stanna kvar för det känns fegt att bara fly. Men jag har ingen stolthet kvar. Den kommer kanske tillbaka. För Annika gick det ju. Och för andra som skrivit. Mina plågoandar har iallafall taskiga uppväxter och nedsatt iq att skylla på. De kommer aldrig någonsin att lyckas med något, aldirg ta sig vidare. Det vet dom, det är det som gör dom bittra och fulla av hat. Men jag kan inte tycka synd om dom. För att deras uppväxter varit skit ger dom inte rätten att göra mitt liv till skit. Ingen har rätt att göra någon annans liv till skit.

Tack igen alla. Ni har stora hjärtan allihopa och det värmer att få stöd, att andra varit med om samma skit och klarat sig. Därför är Annika min hjältinna. Inte för att jag vill göra samma saker som henne men för att hon är så modig och vågar berätta. För att hon gått vidare. För att om en snygg, varm och smart tjej som hon kan bli mobbad ja då kan vem som helst bli det. Då är det inte oss det är fel på.”

 

Jo, kanske är det nu dags att jag skriver vad jag tycker att du ska göra.

Jag tycker att du ska fly. Så långt bort du kan. Jag tror att det sämsta du kan göra är att stanna kvar och kämpa, stå upp för dina rättighetereller söka skydd hos en våldsam kille.

Nej, jag vet förstås ingenting. Jag kan bara tala utifrån mina egna erfarenheter.

Vi polisanmälde, nämligen. De tre killar som var allra mest aggressiva. Och om jag inte minns fel så gick jag inte tillbaka till skolan förrän alla tre blivit flyttade till andra klasser.

Som om det skulle hjälpa.

Jag visste att det var helt meningslöst. Men jag hade inget bättre förslag. Jag var helt övertygad om att problemet låg hos mig, och att det skulle bli precis lika illa även om jag fick börja i en annan skola.

Den morgon jag återvände till skolan stod de och väntade vid skåpen. Naturligtvis gjorde de det.

Du fattar väl att du ska dö nu, sa han. Den värsta.

Jag sa ingenting, men jodå, jag fattade. Gick redan och väntade. Jag hade ändå aldrig trott att jag skulle ta mig igenom högstadiet levande.

Det här var i sjuan. Jag gick kvar i den där satans förbannade jävla skolan i mer än två år till.

JAG SKULLE BARA HA DRAGIT.

Stått på mig, vägrat ge mig innan de hittat en plats åt mig någon annanstans.
För de var inte mig det var fel på, lika lite som det är dig det är fel på. Vi har dragit nitlotter, men vet du? Det betyder ingenting. Det säger ingenting om oss.

Du kan börja om. Du kan ge dig själv en ny chans och få det liv du förtjänar. Det de försöker beröva dig.

Börja om hos din moster. Gör det. Men ärligt talat, snälla, lova att aldrig gå tillbaka till den där skolan.

Många har skrivit att det inte är du som ska behöva byta, och jag håller med, men vi  lever inte i en perfekt värld och sanningen är att den enda som förlorar på att du inte byter skola är du. Och som de flesta vet så är det oftast inte en eller tre eller fem personer som mobbar, det är något som genomsyrar alla elever i hela skolan. En allmän sanning som säger att man är ett freak, en vidrig, pinsam, patetisk, sorglig, äcklig, illaluktande plugghäst. Den sanningen försvinner inte för att en eller tre personer får byta skola. Det piskar bara upp hatet.

Alltså. Fly medan du kan. Du kommer att ta med dig dina erfarenheter och upplevelser och de kommer att göra dig till en bättre människa, hur corny det än låter.

Snälla. Lova att du inte stannar kvar. Du förtjänar så oändligt mycket bättre.

Du förtjänar att inte vara rädd. Gör inte om mina misstag.