Jag fick en kommentar på mitt förra inlägg.

Den gör mig helt mörkrädd.

Jag känner igen mig sanslöst mycket i en hel del av det Jo skriver. Jag fruktade också för mitt liv. Men aldrig såhär påtagligt, aldrig så verkligt. Och det får inte fortsätta. Jag vägrar låta det fortgå.

Snälla ni, kommentera till Jo, berätta hur ni tycker att hon ska göra. För jag har inte svaret, men vi måste hitta ett. Tillsammans.

Någon skrev här uppe: Jag är tacksam över att jag aldrig var en av dom ”populära” tjejerna, som levde för att tjuvröka i sina gäng bakom skolan.

Men det är ju inte de populära tjejerna som är värst!!! De är för upptagna med sina trendiga liv för att ägna oss outcasts någon uppmärksamhet.

De är de här i mellankategorin som vill ”ta sig upp” och inte klarar det som är värst. I alla fall för mig. Jag vet inte vad det är med mig som retar dem så, men en sak har jag lärt mig; det hjälper inte att ändra på mig, Tro mig, jag har försökt.
Jag var en plugghäst- gjorde med flit så att jag fick sämre på prov men det hjälpte inte.
Jag hade mustach- började raka mina blonda fjun men då hittade de nästa grej:
Jag mobbade min enda kompis. Ja, de kom fram till att jag var taskig mot min enda kompis. Jag vet att hon aldrig skulle säga något sånt eftersom det inte är sant. Men jag tror de behövde hitta en bra ursäkt för att de skulle kunna känna sig som goda människor att mobba mig, att det var rätt liksom.
Det har spridit sig och äldre tjejer har hakat på. När vi kom hem efter julafton hos mormor och morfar hade vi massa meddelanden på telefonsvararen. Det var några äldre tjejer (jag vet vilka de är) som mordhotade mig flera gånger om och skrattade. Mamma frågade vad det var men jag sa att det var kompisar som skämtade och hon trodde mig. Jag är så rädd så rädd. Och jag skäms för att jag är rädd. Jag skäms för att jag är ett jävla offer. Det är de som ska skämmas, jag vet. Men varför känns det inte så?
Jag försöker tänka klart: Egentligen tror jag inte de hatar mig. Det har bara blivit ett fritidsintresse att mobba mig. De skrattar ju hela tiden så kul måste de ju ha. Men jag vet inte hur långt de kan gå. Jag vet att de har kniv. Många gånger har jag tänkt på att ta med mig kniv jag också men jag är rädd att jag ska få panik och kanske flyga på dem och döda dem alla i rent raseri. De är inte värda att jag ska sitta i fängelse eller ungdomsfängelse i flera år, det är de inte.
Jag har hittat en lösning tror jag. Men det känns fel, fel, fel. Men vad ska jag göra. Pratar jag med någon kommer de att döda mig. Jag måste ha beskydd och en äldre kille som bor i närheten har flera gånger visat sig intresserad av mig. Han är utlänning och har suttit inne och ”alla” är rädda eller har respekt för honom. Min kompis tycker jag ska bli tillsammans med honom för att få beskydd. Jag tror att det får bli så även om han inte alls är den typen av kille jag skulle kunna bli intresserad av även om han ser bra ut.
Roliga val man har att göra i ungdomen. Bli hora för att få beskydd eller hela tiden vara rädd för att bli överfallen så snart man går utanför dörren. Jag hoppas jag kan vara som du Annika om tio år. Hoppas, hoppas hoppas. För just nu är jag bitter och bara önskar åren kunde flyga iväg så jag kan flytta långt härifrån denna jävla stockholmsförort där en persons ”farlighet” ger respekt och snäll/smart = en mes som förtjänar att mobbas. Tror inte det är så inne i city eller i de norra förorterna. Jag menar mobbing förekommer kanske men jag tror inte man blir mobbad för att man skriver bra på ett prov? Här är det dödsstraff på det så jag lägger mig med flit vid medel. Det sabbar min framtid för jag kanske inte kommer in på det program jag vill gå. Funderar på att bli läkare eller psykolog. Eller psykiatriker för då är de ju lite av båda två. Måste tänka framåt för att inte gå ner i hålet. Såg en fransk film: j’irais au paradis car l’enfer est ici, inte lika snyggt på svenska men typ: jag kommer till paradiset för helvetet, det är här.”