På tisdag, den 16:e juni, kan ni lyssna på mig i Brunchrapporten i P3.

Mellan kvart över tolv och tio i ett ska jag sitta med och prata om… mig själv. Och min roll i ”den framtida samhällsdebatten.”

Eller, sitta med och sitta med. Programledarna kommer att sitta i en studio i Göteborg, jag i en studio i Stockholm. Ensam.

Jag oroade mig en del över det här. Ja, med tanke på att mer än en teknisk apparat genom åren bestämt sig för att göra slut på sitt elände i samma sekund som jag kommit in i rummet.
Sen lyssnade jag på dagens program, som gästas av alldeles för unga och alldeles för inspirerande, allmänbildade och begåvade Axel Gordh Humlesjö. Då slutade jag noja över tekniken. Och insåg att det är mer relevant att jag oroar mig över det faktum att jag kommer att framstå som en fullständig idiot.

Jag har läskigt lite erfarenhet av att snacka i radio eller teve. Det finns, som så ofta när det kommer till skribenter, en rätt god anledning till varför jag tillbringar 90% av min vakna tid framför en dator. Jag behöver helt enkelt tid att tänka, tid att läsa på, tid att skriva och skriva om. När en text till slut är färdig – då kan jag stå för vad jag tycker.

Å andra sidan så ger övning färdighet, och förhoppningsvis lär jag mig ett och annat om att prata i radio nu på tisdag. Kanske är jag då bättre rustad för mitt sommarprat i Hallå P3 om två veckor.

Här ovanför är min hittils enda radiopratarerfarenhet förevigad. Jag satt med som sidekick under några sändningar av studentradioprogrammet Veckans Pop. Vi hade möjligen två lyssnare: programledarens fru och dotter. Men jag skulle gissa att de vred ner volymen ganska omgående och läste Bamse istället.