Jag läser väldigt sällan kommentarerna under mina krönikor på aftonbladet.se. Det brukar vara ganska läskiga typer som kommenterar där, och ofta har de inte läst krönikan men känner sig ändå manade att föra fram sina åsikter (om vad de tror står). Det är helt enkelt obehagligt att inse hur ofta jag blir missförstådd.

Nu klickade jag mig igenom några av kommentarerna och insåg snabbt hur viktigt det här ämnet är att ta upp.

En person skriver, om skillnaden mellan skönhetstävlingens vinnare och den hårt kritiserade Stephanie Naumoska:

”Det var ju ENORM skillnad på dessa 2 tjejer, ena tjejen ser ut ha en normalvikt (dvs hon är inte smal, men inte mullig heller), ser fräsh och frisk ut helt enkelt , den andra som borde läggas in”.

Okej. Låt oss nu se.

Rachael Finch, 21. Vinnare i Miss Universe Australia.
”Inte smal, men inte heller mullig. Fräsch och frisk, helt enkelt.”

Stephanie Naumoska, 19. Tävlade i Miss Universe Australia.
”Borde läggas in.”

Ärligt talat, jag borde inte skriva mer om det här. Eftersom jag blir så fruktansvärt jävla förbannad, och eftersom jag förhoppningsvis redan fått fram det jag vill i krönikan. Men allvarligt! Hur sjuka har vi blivit? Om vi på allvar tycker att tjejen på den översta bilden inte är smal? Om hon är ”det normala”?

Herregud. Det här ger mig huvudvärk.

Det handlar om två unga tjejer. En som hållit sig på rätt sida av gränsen (”vacker”), en som gått över gränsen (”äcklig”). Båda två är ett tecken på det sjukdomstillstånd vårt samhälle befinner oss i.

Jag skulle själv hålla med om att Stephanie borde läggas in. Men det borde alla de som tycker att Rachael är ”varken smal eller mullig” också göra.

Krönika från Sofis mode, några nummer tillbaka, ligger nu uppe på nätet. Här.

Jag skulle ha åkt utomlands över midsommar. Men lunginflammationen kom emellan och krossade alla planer, och jag accepterade att jag skulle bli tvungen att ”fira” midsommar hemma i sängen.

Så blev det inte.

I stället tillbringade jag helgen i sommarstugan, utan dator, utan telefon, utan något annat att göra än att ligga i soffan och läsa, titta på ”Oliver och gänget” på vhs och lyssna till regnet.
Det har varit så obeskrivligt fint.

Nu är jag hemma igen och ska skriva krönika till Sofis mode. Från sängen. Nej, lungorna mår inte bra än. Bättre, men långt ifrån bra.

Någon frågade hur det gått att sluta snusa. Svaret är: alldeles, alldeles utmärkt. En vecka sedan sista snusen nu, och jag har inte haft en tanke på att falla tillbaka. (Även om jag drömde i natt att jag föll för frestelsen… vaknade och var så glad att det bara var en dröm, att jag inte gett upp.)

Hoppas att ni haft en fantastisk midsommarhelg, kära ni. Jag svarar på era frågor i omgångar nu i början av veckan. Jobbet måste komma först, jobbet och tillfrisknandet. Men svaren kommer.

Foto: Maria Östlin, Aftonbladet

Alldeles nyss skickade jag in min första kolumn till Aftonbladet.
Från och med i morgon är jag kolumnist. Det känns ganska sjukt. Och fantastiskt.
Man skulle kunna säga att det är ett mål som äntligen nås. Nu gäller det bara att klänga sig fast och se till att skriva så bra jag någonsin kan.

Alltså: varannan fredag kan ni läsa mig i tidningen (inte på baksidan utan inuti), och självklart fortsätter jag som vanligt med mina krönikor i Sofis mode varje vecka.

Yes. Jag är glad. Och stolt.

Hörrni. Jag ligger ju mest bara här i sängen och feberdegar. Så vad sägs om att köra en ny frågestund?

Många av er som mailar frågor till mig undrar över ungefär samma saker, så det känns som en bra idé att samla ihop några av era funderingar i ett och samma inlägg. Göra två flugor på smällen och så vidare.

Så: fråga på! Jag svarar på nästan allt. (Utom sådant som är alltför privat eller alltför oförskämt. Ni är smarta, ni vet var gränsen går.)

Cause if it’s not love, then it’s the bomb that will bring us together.

Just det! Om ni vill läsa veckans krönika i Sofis mode får ni passa på idag.
Den handlar om kärlek, på film och i verkligheten. Jag tycker själv att den är fin. Så läs gärna. Gör det.

Man kan få veta massor av mer eller mindre intressanta saker om mig här.

Det är karriärsajten Shortcut.nu som intervjuat mig i egenskap av medlem på sajten, och som vanligt irriterar jag mig på de flesta av mina svar (hur gör man egentligen för att vara sig själv men ändå inte låta corny?). Oh well.

I ingressen presenteras jag med titlarna ”journalist, författare, modell, skådespelare, fotograf, egen företagare”. Det är inte första gången. Och precis som alltid känner jag mig som en hycklare, trots att det inte är jag som kallat mig själv allt detta.

Journalist? Absolut. Författare? Kanske en dag, om någon vill ge ut ungdomsböckerna jag skriver. Det ser inte helt mörkt ut, men är långt ifrån klart, och innan böckerna står i butikshyllorna tänker jag definitivt inte kalla mig författare. Modell? En gång i tiden, absolut. En fullständigt värdelös modell, men det står ju å andra sidan inget om att jag skulle varit en framgångsrik sådan, så okej. Dock har jag inte jobbat aktivt som modell på över fyra år och avskyr mig själv för att jag överhuvudtaget gav mig in i den där skitbranschen, så det känns lite lustigt att beskrivas som modell i samma mening som mitt egentliga yrke. Skådespelare? Gärna för mig. Men med tanke på att min senaste skådisinsats gjordes för snart sex år sedan känns det som en ganska oförtjänt komplimang. Fotograf? Jag har en kamera, jag kan ta en schysst bild, jag har fått betalt för att plåta. Så… ja. Jag antar att jag kan rycka in som fotograf när det krävs. Även om jag inte vet något om hur en kamera fungerar. Egen företagare? Visst. Är inte alla journalister egna företagare? Jag vet egentligen inte riktigt vad det innebär att driva enskild firma. Jag skickar iväg fakturor för mina krönikor, får in pengarna på kontot och min snälla mormor sköter bokföringen.

Jaja, blablabla, förlåt.

Men som sagt, det känns så fånigt ibland. Att så ofta få frågan ”hur hinner du med allt?!”.
Liksom… hinner med vad? Jag är skribent. Jag sitter på Aftonbladets Söndagsredaktion hela dagarna och skriver reportage. Sedan går jag hem och skriver krönikor. Det är allt. Punkt. Så ni som föreställt er att jag lever ett fantastiskt liv i hemlighet, där jag är bästsäljande författare, spelar in Hollywoodfilmer, fotograferar supermodeller för Vogue, går Balenciaga-visningar i Milano och går på styrelsemöten för något av mina många framgångsrika företag…

Förlåt. Jag menade aldrig att föra er bakom ljuset.

—-

Uppdatering:

Hmm. Jag tyckte verkligen att det här inlägget var lite roligt när jag skrev det.
Nu inser jag att det bara är drygt och urtråkigt.
Någon borde införa en slags virtuell febertermometer. Över 39 grader = inga blogginlägg.
Men tills en sådan uppfunnits får ni hålla till godo med mitt trams.

– Jag hinner läsa mer än tre rader i ”Twilight” innan jag somnar.

– När jag åt en kaviarmacka i morse tyckte jag på fullaste allvar att jag kände antydan till smak av kaviar!

– Jag börjar bli helvetiskt sugen på att snusa. Helt absurd känsla. Det känns verkligen som att en del av min kropp saknas och snuset är min enda chans att kunna fungera igen. Ungefär så.

– Jag är tillräckligt klar i skallen för att förstå att jag inte saknar en del av min kropp, och lyckas alltså stå emot.

– Äntligen har jag nått det stadie då jag börjat känna mig hysteriskt uttråkad. Det kan bara betyda en enda sak: att jag inte är döende. Fantastiskt!

Nu har jag legat i min säng och pratat i radio om min egen förträfflighet.

Jag kan inte säga att det gick dåligt. Eller bra. Jag har ingen aning. Jag vet bara att jag höll mig vaken. Och att det är en jävla bedrift.

Nu tänker jag sova i ett dygn. Ni som vill kan lyssna på programmet här.

Varje gång jag kollar febern har den höjts. Jag börjar bli lite rädd.

Ja. Jag är rädd. För min kropp. Den är så oförutsägbar och kan när som helst få för sig att ställa till det för mig.

En kompis skrev idag i ett sms ”men du är ju alltid sjuk”. Jag tog nästan lite illa upp. För det är jag faktiskt inte.

Jag har jobbat så vansinnigt mycket de senaste en och en halv månaderna och inte varit sjuk en enda sekund. Det är nog något slags rekord för mig. Och jag fokuserar hellre på de friska perioderna än de sjuka.

Jag antar att det är så enkelt. De flesta ser det som normalitet att vara frisk. För mig är det tvärtom. Varje dag utan sjukdom är two enthusiastic thumbs up. Och den här tiden på Aftonbladet har varit magisk. Att vakna tidigt varje morgon och känna att min kropp mår bra… That’s awesome.

Nu ska jag tvinga min kropp att sova. Och hoppas att febertermometern har den goda smaken att sluta närma sig fyrtio grader.

Man borde inte skriva när man har så hög feber, känner jag nu. God natt.