Hej då, älsklingar.

Det kan vara min alltjämt stigande feber som talar nu.
Men jag tror faktiskt att jag bestämt mig för att sluta snusa. Att jag ska passa på nu när jag är alldeles för sjuk för att ens tänka tanken att snusa min dagliga dosa Göteborgs rapé portion.

Och det påstås ju vara en bra idé att dela med sig av sådana beslut till så många som möjligt. Det ska tydligen vara svårare att ge upp då.

Så: Tyck gärna att jag är duktig. Ja, ni vet. Peppa och sådär. Det kan jag sannerligen behöva.
Och om någon av er som läser bloggen också snusar – vafan, sluta med mig!

Hur svårt kan det vara? Som någon av snubbarna i Mando Diao påpekade i en intervju i tidningen Rodeo – ”det måste ju rent logiskt vara lättare att inte göra något än att göra något. Att bara låta bli.”

Word.

Här är min sjukhörna. I den finns slemlösande hostmedicin, antibiotika och väldigt mycket gulgrönt, blodblandat slem i hushållspapper.

Jag hade tänkt slänga de slemfyllda pappersbollarna. Men sen kom jag på att jag vill sova en stund istället.

The freedom of being jävligt sjuk.

Tre timmar på akuten.

Dubbelsidig lunginflammation.

Igen.

What can I say? Jag är en sucker for romance.
Speciellt sådan som känns som tagen ur Amelie från Montmartre.
(Fast jag är glad att Amelie inte röker.)

Vad vi än gör. Allt måste ständigt vägas, för och emot, är det värt det?

Den här bloggen har fått sin beskärda del av skit. Elaka, hatiska mail, kommentarer och inlägg på andra bloggar. Alltid samma sak: vilken värdelös människa jag är, vilken hycklare, vilken obegåvad kändisunge.

Kanske har det svalnat av något. Kanske har jag bara vant mig. Jag ser det i alla fall inte lika mycket längre.

I onsdags blev jag ombedd att skriva en blogg i några dagar om mordet på femtonåriga Therese Johansson Rojo.
Jag accepterade.

Syftet med bloggen är att fånga upp reaktioner från alla dem som inte kände Therese, men som ändå berörts av hennes öde. Det har vi lyckats med. Många har behövt skriva av sig och hos oss hittat en plats att göra det – en plats som har ett publicistiskt ansvar och modereras, och där man alltså slipper läsa kommentarer där de två misstänkta sextonåringarna hängs ut med namn och bild.

Och skiten, den kommer. Jävlar vad den kommer. Jag väger konstant för och emot och tvivlar nästan lika ofta som jag tror att jag gjort rätt. Det känns som att jag förstör genom att vara den jag är, eftersom fokus för många flyttas från det ohyggliga som hänt Therese Johansson Rojo till att hata mig. Som att jag står i vägen.

Så känner jag aldrig med min egen blogg. Tur att LLFU-bloggen är tillfällig, medan min egen är här för att stanna. Oavsett mängd skit. För här går skiten inte ut över någon annan än mig.

Nu har jag gjort en liten länklista över mina krönikor.
Ganska konstigt att jag inte kommit på den idén tidigare.
Ni hittar den i högerspalten, under den rosa rutan med länkarna till de andra Sofis mode-bloggarna. Och längre ner i inlägget.

Det är inte alla krönikor jag skrivit, men många (och tyvärr inte i någon kronologisk ordning alls). En del har inte lagts upp på Sofis modes sajt – efter vad jag förstått hanns det helt enkelt inte med ett tag, och det går inte att komma i kapp.

Förhoppningsvis läggs de upp så småningom. Å andra sidan känns de väldigt inaktuella nu. Kanske lägger jag upp dem själv i framtiden.

I alla fall! Om ni har tråkigt kan ni klicka runt i den. De är publicerade i Sofis mode, Aftonbladet, Metro och Norrköpings Tidningar. Vissa krönikor är snart ett år gamla, andra är nya. Somliga är bra, andra väldigt bra (min åsikt), andra riktigt kassa. Man kan inte alltid vara på topp, men jag har brytt mig om allt jag skrivit om. Varenda vecka.
Det är jag stolt över.

När jag länkade dem var det pinsamt lätt att se mönster. Det blir mycket ätstörningar, mycket ideal. Mycket feminism. En hel del vänskap, en hel del familj. Populärkultur. Kärlek. En jävla massa känslor.

Gott så.

Det regnar.
Jag är så trött.
Men nu ska jag se på teve och dricka ett glas vin.
Och försöka få en kyss, trots att jag nyss snusat.

En ny krönika ligger uppe från Sofis mode, här. Om att bli vuxen. Minns ni när vi diskuterade det här på bloggen?

Det var i alla fall av rena egoistiska skäl – jag behövde inspiration! Och det fick jag av er. Som alltid.

Tusen tack.

Läs gärna min nyhetskolumn i dagens Aftonbladet här.