Innerst inne är vi likadana.
av
För tio år sedan gick jag ut nian. Nästan på dagen, faktiskt.
Någon vecka innan avslutningen åkte vi på klassresa till en skärgårdsö.
Jag minns inte vilken. Det spelar ingen roll.
Ärligt talat är det inte mycket jag minns från den tiden. Inte när jag anstränger mig.
När jag inte försöker minns jag allt.
Jag hatar den här bilden. En av de få jag har från mina högstadieår. Den är tagen av en av mina lärare.
Egentligen skulle jag vilja lägga upp hela bilden. Men kanske bryter jag då mot någon lag.
Så jag låter bli.
Men jag kan berätta för er att bilden föreställer en del av min klass. På Klassreseön.
De sitter i klungor och pratar med varandra. Skrattar.
Jag halvligger på ett liggunderlag och pratar med min klassföreståndare.
Jag misstänker att vi pratar betyg.
Jag hatar den här bilden eftersom jag är så fin.
För att jag lät de andra på bilden få mig att tro att jag var värdelös.
Jag hatar den för att den gör mig så förbannad, och att jag blir förbannad betyder att jag inte glömt.
Att jag inte klarat att gå vidare, så där som man ska.
Glömma och förlåta –
Jag kommer aldrig att förlåta. Och i helvete heller att jag glömmer.
Däremot finns det en viss ro i att jag insett det. Att det är helt meningslöst att ens försöka förlåta.
Jag hatar er fortfarande. Jag hatar er när jag ser er på stan och ni tittar åt ett annat håll.
Jag hatar er när ni sitter längst bak på nattbussen i samma gamla patetiska gäng och viskar, fnissar. Pekar.
Och jag hatar att jag hatar er.
Men till skillnad från er kan jag vända allt det här hatet till något positivt. För idag vågar jag. Jag vågar vad som helst.
Jag behöver aldrig oroa mig för att inte bli omtyckt, eftersom jag räknar med att bli föraktad.
Jag behöver aldrig vara rädd att inte passa in, eftersom jag räknar med att bli utstött.
Ni har lärt mig att det enda jag kan göra är att skita fullständigt i vad människor som ni tycker.
Jag hoppas verkligen att någon av er går in och läser det här. Det gör ni förmodligen. Jag vet ju att ni inte släppt mig. Att ni sitter i era högstadiegäng och hånar det jag skriver, det jag brinner för.
Av gammal vana.
Jag hoppas att ni hånar det här.
Gör det. Skratta om ni vill. Håna mig.
För jag ser er ibland, i en kassakö, på ett rörigt café, en trång trottoar. Och ni tittar bort, men jag ser ändå.
Att ni inte förändrats. Att ni är rädda.
Så jävla rädda att inte bli omtyckta, att inte passa in. Ni tror fortfarande att det betyder något.
Så ni sänker blicken och tittar bort.
Då ler jag. Men jag förlåter inte.
Och i helvete heller att jag glömmer.
