Vad vi än gör. Allt måste ständigt vägas, för och emot, är det värt det?

Den här bloggen har fått sin beskärda del av skit. Elaka, hatiska mail, kommentarer och inlägg på andra bloggar. Alltid samma sak: vilken värdelös människa jag är, vilken hycklare, vilken obegåvad kändisunge.

Kanske har det svalnat av något. Kanske har jag bara vant mig. Jag ser det i alla fall inte lika mycket längre.

I onsdags blev jag ombedd att skriva en blogg i några dagar om mordet på femtonåriga Therese Johansson Rojo.
Jag accepterade.

Syftet med bloggen är att fånga upp reaktioner från alla dem som inte kände Therese, men som ändå berörts av hennes öde. Det har vi lyckats med. Många har behövt skriva av sig och hos oss hittat en plats att göra det – en plats som har ett publicistiskt ansvar och modereras, och där man alltså slipper läsa kommentarer där de två misstänkta sextonåringarna hängs ut med namn och bild.

Och skiten, den kommer. Jävlar vad den kommer. Jag väger konstant för och emot och tvivlar nästan lika ofta som jag tror att jag gjort rätt. Det känns som att jag förstör genom att vara den jag är, eftersom fokus för många flyttas från det ohyggliga som hänt Therese Johansson Rojo till att hata mig. Som att jag står i vägen.

Så känner jag aldrig med min egen blogg. Tur att LLFU-bloggen är tillfällig, medan min egen är här för att stanna. Oavsett mängd skit. För här går skiten inte ut över någon annan än mig.