Dålig sak med att inte ha några ”kompisar” på sin arbetsplats: Man kan gå omkring på redaktionen (om man jobbar på en sådan, rent hypotetiskt, alltså) med alldeles för många stora bitar persilja mellan tänderna. I fem timmar. Utan att någon behagar säga till en.

(Mina arbetskamrater är awesome. Men de känner mig inte tillräckligt väl, eller gillar mig inte tillräckligt mycket, för att tycka att jag förtjänar en persiljefri käft.)

Bra sak med att nästan aldrig sminka sig: När man väl gör det räcker det med lite mascara för att man ska tycka att man ser ut som Cindy Crawford. (Eller någon lite mer aktuell snygging, om ni så vill.)

Det bästa med den här kvällen: Att jag ska åka iväg på teater nu. 

Kram på er.

Här hittar ni dagens Aftonbladetkolumn.

Och till er som bara läser rubriken och sen skriver ”men ååh, kom med något nytt”: poängen är inte att sjuka ideal ger sjuka människor. Utan att vi väljer att blunda för att de sajter som kallas livsfarliga är direkta kopior av de som vinner priser och anses förbättra folkhälsan.

Den enda egentliga skillnaden mellan ”vanliga” bantningssajter och pro ana-sajter är att de senares användare vill bli så smala som det ideal vi ständigt matas (pun intended) med. Att de inte nöjer sig med den sunda kropp som en hälsosam kost och lagom mycket träning ger. Och, förstås, att bantningssajterna hyllas – medan pro ana-sajterna förbjuds.

Det är hyckleri. Det är min poäng. Vi kan inte applådera en kraftig viktnedgång och förvånas över en annan.

Eller, jo. Det kan vi. Uppenbarligen. Men då får vi också ta konsekvenserna.

Här sitter jag och väntar, på att det ska bli – nej, förlåt, skriver kolumn till Aftonbladet. En kolumn som ni kommer att kunna läsa i morgondagens tidning. Och som jag hoppas att också ni tycker är viktig.

Den ska vara klar snart, och det är den inte, så jag skriver vidare nu.

Tänkte egentligen mest säga hej, och tack för att ni kollar förbi ibland.
Så: Hej. Tack för att ni kollar förbi ibland.

Idag har jag ätit mycket som börjar på ”k”.
Till exempel kantareller, körsbär, kräftstjärtar och karameller.

Insåg nyss att jag varit på jobbet hela dagen med klänningen bak-och-fram. Det som kliat på bröstkorgen var helt enkelt lappen som visar vad som är bak på plagget.

Eh. Lite trött? Jag?

Åh. Herre. Gud.

En mager Mischa Barton och massvis av vidriga modellklyschor. En såpa om en värld som redan är på låtsas. Falskhet i kvadrat.

Jag kan inte låta bli att se fram emot resultatet.

Om precis sex veckor träffas vi igen. Jag och min stilige far.

Det borde inte få gå två och ett halvt år mellan kramarna. Men han får faktiskt skylla sig själv. Det var inte direkt jag som flyttade till andra sidan jordklotet när jag var bebis. Eller hur, papps? Just det!

Puss.

Åh, jeansvästen. Mitt nya favoritplagg.

Jag undrar vad tjejerna på Sofis mode skulle säga om detta. Hot or not, liksom?
Kanske måste jag smyga en omväg runt deras redaktion om en stund, när det är dags för lunch. Härligt! Lite extra spänning i tillvaron. Det är alltid välkommet.

Idag finns nya Sofis mode i butikerna. Jag skriver om Doves nya superfiffiga deo. Den som man ska använda när man tycker att det känns som att man har hår under armarna trots att man inte har det.

Det är en ganska kul krönika. Läs den, vettja.