Hej alla fina.

Nu är jag tillbaka, i Sverige, på jobbet och i bloggen.

Jag har saknat er.

Vad har ni haft för er de senaste veckorna? Vilka filmer har ni sett, vilka böcker har ni läst, vad har ni funderat över? Berätta!

Jag har sett Brüno (rolig, inte tillnärmelsevis lika smart som Borat), Harry Potter och Halvblodsprinsen (vansinnigt snygg, trist och förvirrat manus, saknar slut) och Whatever Works (motbjudande men fantastisk!) på bio.

Läst ”Never Let Me Go” av Kazuo Ishiguro (intressant och obehaglig historia, tyvärr berättat med bristande dramaturgi och ett språk så torrt och tillkrånglat att boken var på gränsen till oläsbar), ”Så går en dag ifrån vårt liv och kommer aldrig åter” av Jonas Gardell (ofta alltför förutsägbart Gardellsk, bitvis briljant) och ”Vila på gröna ängar” av Anne B. Ragde (hysteriskt tråkig och torr avslutning på en – annars ganska fin – norsk familjekrönika i tre delar).

Nu ska jag sätta igång och göra nytta på jobbet. Det känns ovant.

Nu ligger veckans Sofis mode-krönika ute på nätet, här.

Och gårdagens Aftonbladetkolumn hittar ni här.

Det är så fint med semester. Jag sover mest. Läser. Äter.
Ikväll ska vi på bio.
Ungefär så har jag det.

Min Fanny skickade ett sms igår. Där stod det att veckans krönika i Sofis mode fick fem av fem toasters av henne.

Så den borde ni kolla in.

Ja, lite såhär har jag det.

Under de senaste veckorna har jag pratat en del i radio.
En hel del, kan man säga. Åtminstone med tanke på att jag innan sommaren knappt sagt två ord i etern. Någonsin.

Vissa av er har skrivit och berättat att ni känt er manade att lyssna, men inte hittat rätt i programdjungeln. Så, voilà – här kan ni lyssna på mig i P3 i både ett, två och tre program.

Först smickrades jag i Brunchrapporten, som tippat att jag blir ”en av 10-talets viktigaste röster i samhällsdebatten”. Surrealistiskt redan som det är, och det blev inte mindre overkligt av att jag låg däckad i min säng med dubbelsidig lunginflammation och nära fyrtio graders feber under intervjun. Har inte själv vågat lyssna på programmet, jag lever hellre i ovisshet om vad som egentligen sades.
Men jag minns att Viggo Cavling strödde superlativ omkring sig. Om det ligger ens ett korn av sanning i hans ord är jag omåttligt stolt.

Cavling twitter-spekulerar.

Brunchrapporten följdes veckan därpå av ett otroligt givande sommarprat i Hallå P3. Ja, givande för mig, alltså. Även om jag efteråt kände att jag hade velat prata om så mycket mer. Jag kanske borde skaffa mig en egen radiokanal? Höhö.

Man kan också kolla in hur fånig jag såg ut under sändningen, här.

Slutligen kan man lyssna på vad som sades i P3 Kultur när jag pratade om varför kvinnokroppen så lätt blir ”äcklig”. I programmet intervjuas jag, tillsammans med min före detta chef Anna Larsson, av underbara Johanna Koljonen. Som pratar världens vackraste finlandssvenska (sorry, Mark).

Ja, det var det. Nu drar jag utomlands en vecka.
Men ni lär höra av mig ändå.

Nu går jag på bio. I finklänning och hatt.

Kära ni.

Ignorera den ytterst nittiotalsdoftande rubriken och läs min senaste krönika, här.

Ojojoj. Ni skulle bara veta hur många gånger det senaste dygnet som jag tänkt ”ååh, det måste jag lägga upp i bloggen!”
Men nej. Jag är ledig.
Påminner mig själv hela tiden.

I just miss you, that’s all.

Kära ni.

Jag har jobbat väldigt mycket de senaste månaderna.
Väldigt, väldigt, väldigt mycket.
Så nu tar jag lite ledigt. En vecka eller så. Kanske en och en halv.
Det var inget jag planerade. Men det var tvunget att bli så.

Det betyder att jag förmodligen inte kommer att blogga särskilt ofta.
Det betyder inte att jag glömt er.

Tvärtom.

Jag måste bara samla kraft att orka. Det gör jag inte just nu. Orkar, alltså.

Förmodligen reser jag bort någonstans. Ut till landet eller kanske till något helt annat land. Jag vet inte.
Men jag vet att jag kommer att sakna er. Och att vi ses snart.

Ta hand om er, alla mina älskade fina.

Imorgon tycker jag att ni ska lyssna på P3 Kultur.

Programmet sänds klockan 18:06, men ni kan förstås lyssna precis när ni vill efter sändning.

Det är ju en av alla de saker som är det fina med radio. Att ens talade ord finns kvar. Ligger där och göttar till sig bland ettorna och nollorna.
Ja, i ett par månader, i alla fall.

Jag skulle gärna skriva vad jag pratar om i programmet, men ni kan ju faktiskt läsa texten här ovanför.
Det blir äckligt snack.
Eller snarare… snack om varför äckel är så provocerande, särskilt när det handlar om kvinnors kroppar.

Nu går jag och lägger mig. God natt, alla.

Här är jag. I mitt kök.
Jag gräddar pannkakor.
Om fem minuter ska jag äta dem.
Sedan ska jag gå iväg och träffa en flicka jag inte sett på femton år.
Sådana saker ska man göra ibland, tror jag.