Ny krönika uppe på Sofis mode. Läs den här.

Jag måste erkänna att jag hoppas att ni tycker om den. Den betyder nämligen ganska mycket för mig.
Ni förstår… jag blir så ledsen. När vi sitter ensamma och skäms. Inte vågar prata. Inte med andra. Inte med varandra.

Det är bara så förbannat onödigt.

Mat-e-mat-ik. Hihi. (Förlåt.)

Pyttipanna plus stekt ägg plus rödbetor är lika med väldigt gött. Bara så att ni vet.

Nu skriver jag kolumn till fredagens Aftonbladet. Min andra ”riktiga” kolumn. Det är svårt och häftigt och jag känner (som så många gånger förut) en enorm respekt för alla som lyckas skriva relevanta, tankeväckande och stilistiskt vackra kolumner. Vecka efter vecka, år efter år.

Själv har jag hunnit skriva nästan femtio krönikor under det senaste året. Femtio.

Tanken på att skriva femtio till är helt ogreppbar. Och om vi ponerar att jag skulle fortsätta skriva lika många krönikor och kolumner som jag gör just nu – en krönika i veckan till Sofis mode och en kolumn varannan vecka till Aftonbladet – skulle det betyda att jag kommer att skriva 78 stycken under det kommande året. Sjuttioåtta. 52 stycken på 2500 tecken, 26 stycken på 3000 tecken. 208 000 genomtänka tecken.

Okej. Jag ska genast sluta upp med mina matematiska krumbukter och skriva istället.
Jag känner att det är absolut nödvändigt.

Men åååååh. Jag lyckades nyss rita ett tre centimeter långt bläckstreck på mina allra finaste byxor. Skit.

Hjälp! Hur får jag bort det?

(Alla förslag som involverar att genast ta av mig byxorna diskvalificeras tyvärr, eftersom jag hellre offrar de fina jeansen än sitter på redaktionen i bara trosor.)

NU:

DÅ?