Dagens finaste stund är när jag måste gå och han ligger kvar.
Mitt emellan dröm och verklighet.

Jag: Puss, jag går till jobbet nu.

Han: Vänta… Vilket år är det?

Jag: 2009, baby.

Han: Åh. Men… i berättelsen, då?

Jag: I drömmen?

Han: Ja.

Jag: Det vet jag inte, tyvärr.

Han: Okej, vi ses ikväll.