När Rebecca Bloomwood shoppar blir hennes värld genast vackrare.

Men så snart hon lämnar butiken försvinner det magiska skimret. Så hon shoppar lite till. Att hon är pank är inga problem – hon har ju tolv kreditkort.

Rebecca är en så kallad ”compulsive shopper”, och just den sortens shopaholic vi gärna identifierar oss med: modetokig och härligt glammig, charmig och obekymrad. Just nu kan vi se henne skuldsätta sig upp över de juvelprydda öronen på bioduken i ”En shopaholics bekännelser”. En söt och rätt menlös Hollywoodrulle om en söt och rätt menlös tjej som shoppar för mycket. Eller en film om ett missbruk som förstör liv, förledande förpackad i rosa omslagspapper.

Köpberoende har kallats ”The smiled upon addiction” – ”beroendet man ler åt”. Det anses helt enkelt vara ganska komiskt.

”Titta, hon har inga pengar men hon bara måste ha den där klänningen. Är det inte lustigt?”

Dessutom påhejas köpberoende ivrigt av hela det kapitalistiska samhället, som tjänar stora pengar på de drabbades hejdlösa konsumerande. Medan allt fler förlorar sina jobb uppmanas vi att ”shoppa oss ur krisen”. Många lyder. Och världen blir genast vackrare. Men så snart de lämnar butiken försvinner det magiska skimret. Så de shoppar lite till.

Att ”En shopaholics bekännelser” har premiär mitt under pågående lågkonjunktur är strålande. Det säger producenten Jerry Bruckheimer till P1:s ”Plånboken”.

– Det är perfekt tajming. Rebecca har finansiella problem, men hon reder ut dem, blir kär och får ett jobb hon verkligen vill ha. Det visar att man kan vända sina finansiella problem till något positivt, om man bara är smart.

Kanske borde producenten fråga sig hur stor del av Rebeccas framgång som handlar om hennes intelligens, och hur mycket som beror på att hon är en karaktär i en putslustig romantisk komedi.

För de flesta andra köpberoende ser framtiden inte lika ljus ut.

Ensamstående mamman Lisa i Los Angeles äger hundratals designerklänningar och nästan lika många par jeans. I dokumentärserien ”Secret lives of women” får vi se henne tjuta av lycka varje gång hon hittar ett nytt plagg som får följa med hem. Och det gör hon nästan jämt. När det kommer till kläder verkar pengarna aldrig ta slut.

Men Lisa har inte råd med hyran. Hon har inte råd med sjukförsäkring åt sig själv eller sina två barn.

Istället håller hon tummarna. För att hon och hennes döttrar inte ska hamna på gatan, för att flickorna inte ska bli sjuka eller skada sig.

Och så köper hon en klänning till.

Hur lustigt är det egentligen?

(Krönika publicerad i Sofis mode, april -09)