Utanför fönstret hänger molnen lågt. Inne på Aftonbladets redaktion sitter jag och skriver en artikel om Amy Diamond. Trycker i mig Daimkulor och Lakrisal för att hålla blodsockernivån uppe. Tänker på kolumnen som ska skrivas ikväll. Den till morgondagens tidning. Den som ännu bara är lösa tanketrådar, som kvällen ska ägnas åt att knyta samman.

Jag är nervös, nervös, nervös. Som alltid när det är dags för kolumn. Sofis mode-krönikorna har jag vant mig vid – jag har ändå skrivit närmare fyrtio stycken – men kolumnerna är fortfarande så nya, så skräckinjagande. Men jag vet ju att om jag bara håller ut, levererar, tvingar hjärnan att fatta att de inte är farliga, så kommer de snart att kännas lika naturliga att skriva som krönikorna. Jag vet ju.

Men ändå.

Fortfarande kan jag inte föreställa mig att jag faktiskt kommer sitta vid datorn ikväll och ha en färdig kolumn framför mig på skärmen. Varje gång jag skickar in en känns det som ett rent underverk.

Jag längtar till kvällens mirakel.