This is fact not fiction
For the first time in years
And all the girls in every girlie magazine
Can’t make me feel
Any less alone
I’m reaching for the phone
To call at 7:03
And on your machine I slur a plea for you to come home

But i know it’s too late
I should have given you a reason to stay

Igår var jag och familjen ute på äventyr.

Det var ganska magiskt.

Okej. Så. Av alla kända människor i myHeritages databas så är jag alltså allra mest lik… Ashton Kutcher.

Loves it.

Antagligen kändes det romantiskt.
En sextonårig pojke, beredd att göra allt för flickan han älskar. Som vägrar fortsätta leva om hon inte längre vill vara hans.
En flicka som tänker kasta sig framför tåget när hon får veta att hennes älskade svikit. Men som bestämmer sig för att ge honom en sista chans. Den slutgiltiga utmaningen:
Hur långt är du beredd att gå?
Han antar den.
Jag gör vad som helst. Jag skulle kunna döda för dig. Förlorar jag dig har jag ingenting kvar.

Kärlek på liv och död. Själva sinnebilden av sann romantik.
Vi har läst det, sett det, hört det förut. I tusentals berättelser, filmer, sånger om kärlek.
I would do anything for love. I would die for you. Sådant man säger. Som om kärleken måste gå hand i hand med undergången, balansera just på gränsen, för att verkligen räknas.

De två tonåringar som sitter åtalade för mordet på femtonåriga Therese Johansson Rojo kände väl till reglerna: Om känslorna är äkta får döden aldrig vara långt borta. Det blir skrämmande tydligt i de förhör, sms-meddelanden och chattkonversationer som presenteras i samband med åtalet. Gång på gång hotar de varandra med löften om att ta sina liv.
”För att du gjort såhär mot mig.” ”Om du inte vill ta mig tillbaka.” ”Om du inte svarar på mitt sms.”

Någonstans mitt i all förtvivlan föds tanken: Bara ett sätt att bli lyckliga igen. Therese, den flicka pojken kysst i tre sekunder i en skogsdunge på Valborg. Hon måste försvinna. Först då ska han få en ny chans.
På liv och död. Sådant man säger.

Antagligen kändes det romantiskt. Stora känslor, stora ord.

Men detta är ingen kärlekshistoria. Det är en berättelse om besvikelse och krossade drömmar. Svartsjuka, rädsla och besatthet. En berättelse om allt annat än kärlek.

Nu när alla pusselbitar fallit på plats låter allt så enkelt. Samtidigt – fullständigt obegripligt. Jag har alla ord framför mig på skärmen, läser dem om och om igen.
”Jag skulle kunna döda för att få dig tillbaka.”
”Bevisa det.”
Jag förstår ingenting.
Det där är ju bara sådant man säger.

(Nyhetskolumn publicerad i dagens Aftonbladet. Läs mer om mordet i Stureby här.)

Om ni undrar vart jag tagit vägen så jobbar jag med det här idag.

Då kan man inte direkt tänka på något annat.

Jag skulle behöva er hjälp, till ett jobb.

En ätstörningsspecialist ska få ta ställning till olika myter och föreställningar om ätstörningar – ni vet, ”sant eller falskt” och så en förklaring – och jag tar hemskt gärna emot tips på hur sådana myter och föreställningar kan låta.

Exempel: ”Alla som har en ätstörning är underviktiga”, ”man kan aldrig bli helt frisk från en ätstörning”, ”man måste vara döende för att få vård”, ”det är modetidningarnas fel att anorexi finns”.

Det spelar ingen roll om ni redan vet att ert påstående är sant eller falskt, så länge det är något ni uppfattar som en vanligt kommande föreställning om ätstörningar.

Tack, snälla.

Evelina Maria.

Det här är en av världens finaste flickor.
Och då menar jag inte att hon är vacker att se på.
(Även om hon ju är det också. Som ni ser.)
Utan att hon är en sådan som om jag fick vara sexton igen skulle bjuda henne på te och polarkaka varenda kväll, krypa upp i soffan och lyssna på The Shins och Simon & Garfunkel och läsa Johanna Nilsson tätt intill.

Men nu är jag vuxen och får nöja mig med Evelinas mail och vet ni, det är en ära bara det.

Morgonpromenad till jobbet och livet är inte direkt outhärdligt. 

Snabb fråga.

Är du kille, pojke, man?

Lämna en kommentar i så fall. Det vore helt enkelt intressant att veta om jag har några läsare som inte är tjejer, flickor, kvinnor. Och ni får gärna skriva en rad om varför ni läser. Vad det är ni uppskattar med bloggen/krönikorna.

Thanx.