När Rebecca Bloomwood shoppar blir hennes värld genast vackrare.

Men så snart hon lämnar butiken försvinner det magiska skimret. Så hon shoppar lite till. Att hon är pank är inga problem – hon har ju tolv kreditkort.

Rebecca är en så kallad ”compulsive shopper”, och just den sortens shopaholic vi gärna identifierar oss med: modetokig och härligt glammig, charmig och obekymrad. Just nu kan vi se henne skuldsätta sig upp över de juvelprydda öronen på bioduken i ”En shopaholics bekännelser”. En söt och rätt menlös Hollywoodrulle om en söt och rätt menlös tjej som shoppar för mycket. Eller en film om ett missbruk som förstör liv, förledande förpackad i rosa omslagspapper.

Köpberoende har kallats ”The smiled upon addiction” – ”beroendet man ler åt”. Det anses helt enkelt vara ganska komiskt.

”Titta, hon har inga pengar men hon bara måste ha den där klänningen. Är det inte lustigt?”

Dessutom påhejas köpberoende ivrigt av hela det kapitalistiska samhället, som tjänar stora pengar på de drabbades hejdlösa konsumerande. Medan allt fler förlorar sina jobb uppmanas vi att ”shoppa oss ur krisen”. Många lyder. Och världen blir genast vackrare. Men så snart de lämnar butiken försvinner det magiska skimret. Så de shoppar lite till.

Att ”En shopaholics bekännelser” har premiär mitt under pågående lågkonjunktur är strålande. Det säger producenten Jerry Bruckheimer till P1:s ”Plånboken”.

– Det är perfekt tajming. Rebecca har finansiella problem, men hon reder ut dem, blir kär och får ett jobb hon verkligen vill ha. Det visar att man kan vända sina finansiella problem till något positivt, om man bara är smart.

Kanske borde producenten fråga sig hur stor del av Rebeccas framgång som handlar om hennes intelligens, och hur mycket som beror på att hon är en karaktär i en putslustig romantisk komedi.

För de flesta andra köpberoende ser framtiden inte lika ljus ut.

Ensamstående mamman Lisa i Los Angeles äger hundratals designerklänningar och nästan lika många par jeans. I dokumentärserien ”Secret lives of women” får vi se henne tjuta av lycka varje gång hon hittar ett nytt plagg som får följa med hem. Och det gör hon nästan jämt. När det kommer till kläder verkar pengarna aldrig ta slut.

Men Lisa har inte råd med hyran. Hon har inte råd med sjukförsäkring åt sig själv eller sina två barn.

Istället håller hon tummarna. För att hon och hennes döttrar inte ska hamna på gatan, för att flickorna inte ska bli sjuka eller skada sig.

Och så köper hon en klänning till.

Hur lustigt är det egentligen?

(Krönika publicerad i Sofis mode, april -09)

Jag gick på toaletten och  passade på att måla naglarna med Ingelins röda Chanelnagellack. I smyg.

Sen insåg jag att det inte är helt lätt att dölja rödmålade naglar.

Så jag erkände.  

Bamsemums… Inklusive mums. The best kind, alltså. 

Till efterrätt äter vi glass och ’bamsemums’. Jag älskar Norge!

Middag hos Ingelin. Så bra, så bra har vi det. 

Jag tycker uppenbarligen att det är sanslöst roligt med after work. 

”Jag skäms över dig, mamma.”

När Expedition: Robinson-deltagare Josephine Myrén läste foruminlägget på TV4.se, undertecknat med hennes egen dotters namn, blev både hon och dottern förtvivlade. Det var inte det första elaka Josephine läst om sig själv på nätet, men det värsta. Och programmet hade ännu inte ens börjat sändas.

Hon kontaktade TV4 och bad dem radera inläggen. De vägrade.

”Sådant ingår i kändisskapet”, blev svaret.

Den som gett sig in i leken får leken tåla.

Josephine höll inte med. Hon stod på sig, och till slut raderades inläggen skrivna i dotterns namn. Men skadan var redan skedd.

Precis som när man i det sågade SVT-programmet ”Grillad” tyckte att det var helt okej att skoja om att radioprofilen Lotta Bromé skulle vara kriminell. Det tyckte inte Lotta själv. Hon anmälde ”Grillad” till Granskningsnämnden. Men SVT bad inte om ursäkt.

– Om man är ett känt namn får man finna sig i att bli skämtad om, sa programmets ansvariga utgivare till Aftonbladet.

Den som ger sig in i leken, som sagt.

Att Lotta Bromé faktiskt inte gett sig in i leken ”Grillad” spelade ingen roll. För leken är själva kändisskapet.

Har man en plats i det offentliga rummet får man helt enkelt spela efter de regler som gäller därinne. Hånfulla skämt, trakasserier och hot förväntas vägas upp av den enorma makt och lycka som ett kändisskap för med sig. Sådana är reglerna.

Det är förstås ett tecken i tiden.

Bloggvärlden är van sedan länge.

Isabella ”Blondinbella” Löwengrip, 18, har hånats och näthatats i flera år. Hon har dessutom attackerats på stan – bland annat fick hon en glasflaska kastad efter sig i somras – och ibland tvingas hon hyra in livvakter.

Men ”Blondinbella” vill inte verka kränkt eller sårad. Svag. Istället spelar hon obrydd. Eftersom det är vad som förväntas av henne.

– Jag har inget emot de elaka kommentarer jag får på min blogg. De genererar massor av svar och höjer värdet på bloggen, säger hon till DI.se.

Kenza Zouiten, 17, skriver en annan av Sveriges mest besökta bloggar.

En natt vaknar hon av att några uppretade bloggläsare bankar på hennes fönster och skriker att hon är en jävla hora, att de ska slå ihjäl henne.

Några nätter senare misshandlas en av hennes vänner på en nattklubb – för att hon är Kenzas vän.

Det förväntas hon acceptera.

Precis som alla bloggare – även vi utanför topplistorna – förväntas leva med hatet som väller över oss från nätets allra mörkaste hörn.

Vi har ju gett oss in i leken. Hur mycket vi väljer att tåla är upp till oss.

Dags för nya spelregler, någon?

(Krönika publicerad i Sofis mode, april -09)

this morning on my way to work

Den här är alldeles, alldeles fantastisk.

Pet Shop Boys och Dirty Dancing. I ett.
Kan det överhuvudtaget bli bättre?

Jag tänkte bara visa upp min nya kavaj för er. Den är väldigt tjusig, tycker jag.