Jag ville bara säga tack för att ni är så jäkla fina.

Det här är så fint och våldsamt smickrande att jag har svårt att inte börja gråta. Läs hela inlägget här.

Det första jag såg var hennes strumpor.
De liknade inga strumpor jag någonsin sett. Mina var vita och hade Intersport-loggan i höjd med fotknölarna. Hennes gick ända upp över knäna, korvade sig kring anklarna. Randiga i regnbågens alla färger.

Första dagen i sexan och flickan med strumporna var ny i klassen.
Jag kunde inte sluta stirra. Och jag var inte den enda. Ingen i 6A visste riktigt hur vi skulle förhålla oss till vår nya klasskamrat. Hon stack ut med en sådan självklarhet att vi andra plötsligt hade svårt att minnas varför vi kämpade så hårt för att passa in.
Fräknarna som täckte all synlig sommarhud, det långa håret, kritvitt och spikrakt, kroppen som formade kvinnliga kurvor där vi andra ännu var barn.

Och så strumporna. Egensinniga och färgstarka. Och framför allt – en väg in. En anledning att ta kontakt.

I matkön fick jag min chans och tog den.

– Vilka coola strumpor, sa jag.

– Tack, sa hon. De kommer från Blue Fox.

Jag visste inte vad Blue Fox var och brydde mig inte heller. Det viktiga var att vi pratat med varandra nu, hon och jag.

Nästan som kompisar.

Dagarna gick och blev veckor och hon fann snart sin plats. I toppen. Bland de snygga, de populära, de tidigt utvecklade i tajta jeans från Filippa K. Där hon hörde hemma, men ändå inte. Hon stod så långt över dem.

Hon var allt jag önskade att jag vore. I en bättre värld hade hon varit min bästa vän. I den här världen spelade vi i olika ligor. Hon var solskenet. Jag var… vanlig.

Så jag fortsatte att berömma hennes fantasifulla stil. Hon fortsatte att tacka. Jag antog att hon visste om sin upphöjda ställning och kände att hon hade råd att bjuda på det. Kanske hade jag helt fel. Kanske var hon bara väldigt snäll.

Jag tror inte att hon minns mig. Jag var aldrig hennes vän. Men hon var nästan min. Det var lätt. Hon satt ju där, dag efter dag, tre bänkrader framför.

Jag tänker på henne ibland när jag läser modebloggar.

Vi kan ta Elin Kling som exempel. Inte för att min gamla klasskamrat påminner särskilt mycket Elin. Utan för att bloggens läsare påminner om mig. Den jag var när jag var tolv.

Jag känner igen mig i allt. Deras återhållsamma dyrkan i kommentarfältet. Fascinationen, attraktionen, vördnaden. Kläderna som blir en väg in. En anledning att ta kontakt.

Vilken cool klänning, skriver de.

Tack, svarar Elin. Den kommer från Topshop.

Så skriver de till varandra. Dag efter dag.

Nästan som kompisar.

(Krönika publicerad i Sofis mode, juni -09)

Jag har precis skickat in en krönika till Sofis mode. Den börjar såhär:

Nu ska jag dricka upp mitt svartvinbärste. Läsa en stund i nya Filter. Pussa pojkarna som ser på film i mitt vardagsrum godnatt, krypa ner under mitt svarta påslakan och få några timmars sömn innan det bär iväg till jobbet.

Jag känner på mig att det här blir en spännande vecka.

Det ligger i luften. Som åska.

Helg = annalkande migrän och krönikeskrivande. Vi hörs när jag lämnat i natt.