Kära ni.

Nu är det såhär: Jag måste ta en paus. Från allt. Också från den här bloggen.

Det känns fullständigt absurt. Jag har bloggat i stort sett dagligen i fyra år. Att dela med mig av det som händer i mitt liv till er har blivit lika självklart, lika naturligt som att borsta tänderna, köpa mjölk, ringa mamma. Det kommer att bli förbannat tomt.

Jag pausar till och med från mina krönikor i Sofis mode i några veckor. För att hinna bli frisk, rensa hjärnan, starta om, ladda om, göra om, göra rätt. Förhoppningsvis är jag väldigt snart tillbaka på min vanliga krönikeplats i tidningen. Där kan ni fortsätta att läsa mig, precis som i Aftonbladet varannan fredag.

Men alla som bryr sig om mig är överens om att bloggen måste ligga nere ett tag. Jag vet inte hur länge.

Förstår ni hur mycket jag kommer att sakna er?!

Ni har ju blivit mina vänner, på riktigt. Och ni är så vansinnigt kloka och fina. Jag blir ju för tusan alldeles gråtfärdig varje gång jag inte loggat in på ett tag och får se hur ni hjälper varandra, diskuterar, peppar, stöttar, lyssnar och ger råd. Jag önskar verkligen att jag kunde fixa ett eget community eller forum för er alla – ofta har ni så mycket bättre och smartare råd att ge än jag.

Lägg till mig som vän på Facebook, så tappar vi inte bort varandra. Okej? Och så ses vi här, en annan gång.

Ta hand om er nu. Stressa inte ihjäl er. Försök inte vara så övermänskligt duktiga hela tiden. Säg nej. Andas. Kom ihåg att ni är viktiga. Lova!

När jag blev inlagd på S:t Görans sjukhus häromveckan hade det gått exakt två veckor sedan jag var där sist. Får se till att ta mig dit snart igen om jag vill bli stammis på riktigt. Haha. Ta i trä.

Mitt första besök hade att göra med en mango. Ni kan läsa om det här.

(Och alla ni fina som frågar: Jag har stressat mig sjuk, helt enkelt. Jobbat för mycket. Så jag måste vila.)