Jag är sjuk. Det är just nu mitt minsta problem. Det som plågar mig är detta:

När jag sover drömmer jag vidriga mardrömmar, ja, vidrigare än på mycket länge.

När jag är vaken vill de inte släppa taget. Jag fastnar i ett mellanläge, någonstans mellan mardröm och vakenhet. Konstant livrädd.

Låtsas som om allt är som vanligt. Man kan inte säga till sin familj som man inte riktigt känner att man har en känsla av någonting fruktansvärt kommer att inträffa, att man är alldeles säker, eftersom man drömt det.

Men imorgon ska jag bryta mig loss. Jag har en plan jag hoppas fungerar: jag ska tillbringa fredagen, min sista dag som tjugofemåring, i soffan framför Hannah Montana The Movie, The Proposal och He’s Just Not That Into You. Om inte den chickflicköverdosen tvingar mardrömskänslan att ta till flykten… Jo, det måste fungera.

Nu ska jag sova och försöka drömma om annat än tortyr och död.