Klockan fyra i eftermiddags, LA-tid, blev det officiellt min födelsedag i Sverige. Det tyckte både jag och pappa att vi borde fira på något vis, så vi åkte till en mexikansk restaurang, åt enchiladas och drack varsin öl. Pratade om viktiga saker, såsom karriär, vänskap och guacamole.

Men innan vi åkte tyckte min far att det var på sin plats att han fick visa upp sina fotoskills. Jag fick posera utanför huset och han brände av följande bilder:

Crappy, tycker ni. Well, då skulle ni sett dem i original. Då såg de ut såhär:

Nej, om man skulle ta och försöka sova snart. Då är det min födelsedag när jag vaknar, även här. Tänk, vad fint. Twenty-frickin-six. Två och en halv timme kvar som tjugofemåring.

Vet ni? Det blir gött att gå vidare. Jag känner att jag kommer att trivas med att vara tjugosex och ägare till världens finaste hus tillsammans med världens finaste man. Det kunde varit mycket, mycket värre. Och faktiskt inte särskilt mycket bättre.