Jag spelar Bright Eyes, Håkan Hellström och Postal Service för min syster. Hon spelar den här låten för mig. Om och om igen på väldigt hög volym. Det är fint. Man kan säga att vi kompletterar varandra. Jag är melodramatisk och hon är snuskig.

Jag har en ny tjusig klänning jag vill visa för er.

Okej, egentligen är den kanske inte så fasligt tjusig, men den är åtminstone ny.

Och så ser jag ju förbaskat tuff ut på de här bilderna.

Mycket trevlig man som verkar handla skjortor på samma ställe som min pappa (se längre ner).

Min far.

Lucy är en väldigt högljudd hund. Högljudd och oerhört energisk.

Häromdagen började hon tjata om att få åka till rastgården här i området, och när hon verkligen bestämt sig för något, då blir det så. Alltså fick jag, pappa och Lucy packa in oss i bilen och köra dit.

Jag tog med kameran – och jag hoppas att åtminstone ett par stycken av er tycker om hundar, för snart lägger jag upp ett ganska rejält fotoinlägg därifrån. Det hade kunnat bli minst tio gånger längre. Jag är ingen hundmänniska, men vovvarna at the dog park var vansinnigt intressanta. Och överraskande förtjusta i att vara med på bild.

You’ll see.

Här kan ni läsa min senaste kolumn, publicerad i dagens Aftonbladet.

Den handlar om terapi. Och om vänskap. Vad det ena gör med det andra.

Läs! Och diskutera hemskt gärna i kommentarfältet. Det betyder väldigt mycket för mig att få veta vad ni tycker och tänker.

(För att förtydliga: Jag har fantastiska vänner som jag kan prata om – nästan – allt med. Så har det inte alltid varit, och jag kan fortfarande känna så som jag beskriver i kolumnen; oro för att tränga mig på, vara ”för mycket”. Och jag känner samma ovilja hos många i min omgivning, en rädsla över att behöva blotta sig, bli för känslosam. Som om det vore farligt, förödande.

Detta är alltså en tendens jag upplever. Inte ett personligt klagomål på vare sig mina vänner eller min psykolog.)

Hurra! Min syster har gått med på att baka sina prisbelönta blåbärsmuffins. Eller, de är väl inte direkt prisbelönta. Men de borde vara.

Senast jag åt dem var i december 2006. Det känns som löjligt länge sedan och är det också. Då såg det ut såhär:

HUR mår du?

”Min pappa har också en skokartong.
Hans står på översta hyllan i garderoben i hans sovrum i en av Los Angeles många förorter.
Den är full av skolfoton, full av överstrukna nummer, felstavade brev som berättar om favorithästar och friluftsdagar.
En inbillad inblick i ett liv han inte vet någonting om.”

Igår kväll var vi på TGI Friday’s och åt middag med farmor och farfar. Jag drack en patetiskt enorm margarita. Syster, som har en bra bit kvar till tjugoett, fick nöja sig med det lilla fruktspettet. Haha! Något straff ska hon ha för att hon är så ung och vacker och har hela sin ungdomstid framför sig.

Ganska bra, skulle man kunna säga.