Det här är Star. Jag sover i hennes säng när jag är här. Det är okej för henne, så länge jag inte knuffas alltför mycket och kliar henne under hakan tills hon somnar.

Dagens viktigaste mål: Rostat bröd med smör, skinka och senap. Flingor med mjölk och skivad banan. Apelsinjuice. Och så Christina Herrströms ”Tusen gånger starkare” och en väldig massa solsken.

Puss, älskling.

En så kallad dagens dagens.

Dagens viktigaste mål:

Kaffe med mjölk, två skivor french toast, tre kilo florsocker och åtta liter sirap.

Tydligen har många amerikaner en del problem med vikten. Who would have thought?

I slutet av augusti blev jag akut sjuk. Då tvingades jag att ta en paus från mina krönikor i Sofis mode. Mina fantastiska redaktörer Anna och Annica har varit på gränsen till osannolikt stöttande, och nu, idag, är jag tillbaka i tidningen.

Det mesta är som vanligt. En del är nytt.

Som detta: Jag kommer inte längre att se på mina texter i Sofis mode som krönikor. Snarare som… betraktelser. Det kan låta onödigt pretentiöst. Men det betyder helt enkelt att jag inte kommer att fokusera på åsikter, utan på upplevelser, tankar och, ja, känslor. Av flera anledningar. Dels för att jag redan tycker en hel del i mina kolumner i Aftonbladet varannan fredag, dels för att den typen av texter är givande att skriva – och förhoppningsvis också att läsa.

En annan sak som är ny är att texterna inte kommer att publiceras på nätet. Kolumnerna kan man fortsätta att läsa på aftonbladet.se, Sofis mode-texterna kommer att kunna läsas just i Sofis mode.

Och slutligen, bilderna. De tjusiga studiobilderna är utbytta mot foton jag själv skickar in tillsammans med texterna varje vecka. Eftersom jag tycker att det blir finare så. Lite mer levande.

Den första texten handlar om att vara ensam i Berlin. Den finns alltså i Sofis mode idag.

Jag hoppas och önskar att ni fortsätter att läsa.

One of the greatest loves of my life.

Åååååååh.

Jag är i Los Angeles. Hemma hos min pappa och lillasyster.

Det är fyrtioåtta timmar sedan jag sov mer än en timme i sträck. Men det gör inget. För nu är jag här, och vet ni? Det känns som hemma.

Ännu har jag inte fått träffa min syster. Hon är på en fundraiser i stallet där hon rider, pappa är iväg och ska hämta henne nu. Jag leker med Lucy så länge. Hon är en golden retriever-blandras och väldigt… entusiastisk. Det är härligt.

Jag är så trött, så trött, så trött. Och så glad.

Jag vann ingen award! Hur är det möjligt? Jag måste ha röstat på mig själv säkert sexhundratvåtusenåttahundrafemtionio gånger. Skandal! Röstfusk!

”Vaaa?! Inga priser? Inte ett enda?”

Nej, nu tror jag att jag måste sätta mig på ett flyg till Los Angeles som plåster på såren.