Vissa dagar – ungefär en gång i halvåret – inbillar jag mig att mitt liv skulle bli lite, lite mer intressant om jag tonade håret.

Idag är en sådan dag.

Efter de tand- och käkoperationer jag genomgick häromåret känner jag i allra högsta grad igen mig i David, sju år, och hans ibland något aggressiva post-narkos-förvirring. Och tro mig – jag lider med honom.

Men det betyder inte att jag inte skrattar åt honom.

Hahahahahahahahahaaahahahahahaa.

God morgon.

Idag ska jag arbeta. Men först äta bagels med skinka och tomat till frukost. Och juice, då.

Ein Glas frisch gepresster Orangensaft, bitte.

Ny vecka, nya tankar att tänka, beslut att fatta, misstag att begå.
Samma hud att smeka med höstkalla fingertoppar.
Nya idéer att viska i hans öra.
Jag tror att det blir en bra vecka.

Idag sov vi pinsamt länge, åt enorm frukost på Mir, hyrde några filmer. Nu lyssnar han på Håkan i arbetsrummet – ”du har lämnat mig på den jävligaste av platser, och jag vill ha-aa dig” – och jag halvligger i sängen och läser i en av de vackraste böckerna någonsin. Den kan läsas igen igen igenigenigen och igen.

Mjau.

Såhär i Idol-tider vill jag bara påminna er om att ingen är duktigare eller mer bedårande än tolvåriga Amy  (pre-Diamond, pre-What’s in it for me). Den rösten! Den frisyren! De små små stegen! Brutalt.

(Missa för guds skull heller inte Kayos bisarrt porriga utlåtande efter uppträdandet. Fantastiskt osmakligt.)