Nu behövs ni, kära läsare. I kommentarfältet till det här inlägget diskuteras fördelar och problem med att gå hos en psykolog. Vissa av kommentarerna fick mig att känna att vi borde hjälpas åt att prata om det här, allihop.

Så: Dela med er av era egna tankar och erfarenheter till Isa, Josefin och Hannah – kommentera här (och skriv gärna vem ni riktar er till).

Tack, snälla.

Isa skriver:

”Jag har precis börjat gå hos psykolog, har varit där tre gånger. Det känns jättejobbigt varje gång jag ska dit, men lite bättre efteråt att jag klarade det. Men än känns det verkligen inte som att det lossnat, än känns det inte som att det kommer ge mig så mycket att babbla om mina problem med en främling. Men kanske känns det bättre framöver? Kanske det lossnar för mig med? Kände du att det var jobbigt först också, eller kände du hopp om att det skulle lossna?”

Josefin skriver:

”Jag skäms för att gå hos psykolog, jag menar det är ju bara jag som kan ändra på mitt mentala. Dessutom känner jag mig ännu värre att veta att mitt mentala är fel och andra som inte går till någon tänker rätt och är normala.”

Hannah skriver:

”Jag borde också gå till en psykolog. Men jag har aldrig vågat, vågar fortfarande inte. Jag är rädd att den ska säga till mig att det är mer fel på mig än vad jag själv tror, och jag har så svårt att öppna upp mig o prata om alla mina problem. Fast jag vet att det hade gjort mig gott. Jag skickades till en kurator för 5-6 år sen, och jag tror det är hon som skrämde bort mig. Hon trodde att alla mina problem berodde på min pappa, men det var inte alls sant. En annan jag pratade med några gånger förra året var bra, men jag slutade gå dit för hon ville gå för djupt in, det vågade jag inte.

Tycker de som vågar söka upp psykologer och liknande är jävligt starka. För jag förstår inte hur man vågar! Hur man vågar låta någon rota i ens hjärna…”