Bara så att ni vet:

Jag mår alldeles, alldeles för illa för att blogga.

Nu har jag vaknat. Man kan säga att det var på tiden.

Men jag gick upp klockan fyra i morse, packade upp, slet ut alla kläder ur min garderob och sorterade om dem enligt något slags jetlaglogik. Jag har redan glömt syftet. Sedan somnade jag om vid tolv. Drömde alldeles fruktansvärt vidriga mardrömmar, vaknade förtvivlad. Det gick snabbt över när jag fick krypa upp i soffan och se på när min kärlek spelade två oavgjorda matcher i FIFA. (”På” FIFA? Äsch.)

Nu ska vi möta upp min Fanny och se den här filmen på bio:

Hemma, hemma, hemma, hemma.

Min kärlek har somnat i soffan till Nakna Pistolen 2½. Själv är jag både fullständigt dödstrött och alldeles för uppe i varv för att sova. Ser (inte) fram emot några dagars jetlag från helvetet.

Men ändå. It’s all good. Verkligen på alla, alla sätt.

Vi hörs när jag kvicknat till.

Tänk. Trots att jag sitter på ett plan från Los Angeles kan jag fortfarande påminna er om att ett nytt nummer av Sofis mode finns i butik idag – och alltså också en ny text skriven av yours truly.

Den handlar om min födelsedag, om att vara sig själv eller någon annan, kanske om att vägra ge upp. Det vore fint om ni ville läsa.

What can I say? Det såg roligt ut, tyckte jag.

(När det här inlägget kommer upp sitter jag på planet mellan Los Angeles och London. Hemma om ett dygn. Längtar.)

Ja, man kan inte tro det, men min familj bor faktiskt i USAs värsta horkvarter. Naturligtvis får jag skylla mig själv när jag promenerar runt här och inbillar mig att jag inte kommer att få ”jävla fitta” slängt efter mig när jag inte är sugen på att ligga – inte ens för pengar.

Titta! Den provocerande hor-lookaliken är ute och säljer sig.

OBS! De här bilderna togs i förra veckan. De är inte specialfotade för att visa hur ”idylliskt” det faktiskt är här. Om ni trodde det. Det är alltså inte så att jag menar att det inte kan finnas horor i samma område som rosenbuskar och amerikanska flaggor (eller den fantastiska ”never mind the dog – beware of owner”-skylten som sitter på var och varannan grind).

Enkel logik: Om en man kallar en kvinna för hora är det för att hon 1) ser ut/klär sig som en hora, 2) går på en gata där bara horor går. Följaktligen är det inte männen som gör fel, utan kvinnan. Om hon bara slutade att vara så förbannat horig skulle ju inte de stackars männen behöva missta sig.

Några favoritresonemang kommer här.

1. Från Torkel:

2. Från Lars:

3. Från Karl:

4. Från Lize:

5. Från Erik:

Lustigt. Uppseendeväckande många av de som mailar mig angående min kolumn vill mest bara påpeka att man faktiskt inte går i USA. Nej, man åker bil. Eller har en man som sällskap. Alla (tjejer, flickor, kvinnor, tanter) som går på trottoaren är faktiskt horor. Varför skulle det annars heta ”gå på gatan”, eeehöhöhöhöö.

Tänk. Att jag inte förstått det. Eftersom jag inte har körkort och bestämde mig för att gå den fem minuter långa promenaden genom villaområdet är jag alltså prostituerad. Min syster och hennes tjejkompisar, som ännu inte nått körkortsålder, är också horor. Precis som grannfruarna som går ut och går med sina hundar och barnvagnar. Då är det förstås inte konstigt att snubbar frågar om avsugningar! Det är ju för tusan vårt jobb att ge dem.

Eller. Tänk, en gång till – tänk om det är så att jag menar att även tjejer, flickor, kvinnor och tanter ska kunna röra sig fritt i sina egna kvarter. Utan bil. Utan man. Tänk om jag menar att det faktum att alla kvinnor som vistas utanför sina hus eller bilar anses vara horor är själva problemet jag beskriver i kolumnen.

Ja, tänk om det är så. Att de allra flesta som mailar och är arga på att jag är så okunnig i själva verket kanske inte är så klipska själva. Då hade ju Lars, Gustav, Göran, Åke, Henrik och alla deras kompisar kunnat ägna den tid och energi det tar att maila mig åt någonting helt annat.

Typ diska eller dammsuga. Vad rent och fint de skulle få det hemma.