God jul, älskade vänner och främlingar.

Hmm. Av allt man kan välja att skriva om i ett julnummer valde jag ”Twilight”.

Krönikan kan ni läsa i Sofis mode som finns att köpa med Aftonbladet idag och imorgon. (Den gick att köpa igår också, men jag glömde bort att tipsa om den i julstressen.)

Den handlar om några av de allra viktigaste människorna i ens liv. De som stöttar när det känns omöjligt att stå, de som lagar en när man trodde att man var förevigt trasig. De som bara önskar en enda jävla sak, och det är att bli älskade tillbaka. Och så kan man inte. Eftersom ens hjärta, trasigt eller inte, tillhör någon annan.

Ja, ungefär så. Kryp upp i soffan med några kladdiga knäck och läs den när ni får en stund över!

(Förresten så har jag hört rykten om att inte bara min rubrik, utan alla rubriker i det här numret av Sofis mode, är på rim. Vadå ambitiöst, liksom?)

Som ni kanske märker så blir det inte många uppdateringar just nu. Och så kommer det förmodligen att fortsätta tills efter nyår. Jag kommer inte att ha särskilt mycket tillgång till vare sig dator eller nät tills dess. Blir bara sporadiska inlägg när tid och lust infinner sig.

Men! Det är okej. För jag tycker att vi ska ta hand om oss själva och människorna vi älskar istället för att läsa bloggar i ett par veckor nu. Deal?

Alla ni som går i högstadiet eller gymnasiet och tycker att matte är förbaskat tråkigt: försök att lära er ordentligt i alla fall. Så att ni faktiskt kommer ihåg något när ni slutar skolan.

Jag gick natur på gymnasiet men nu, sju och ett halvt år efter studenten, håller min hjärna på att koka över för att jag måste räkna ut kvadratmeter och volym inför renoveringen av vårt hus. Varje gång jag fakturerar måste jag sitta och söka på internetforum när jag ska räkna ut procentsatser. Jag har glömt allt. Allt.

Inte nog med att jag känner mig så fruktansvärt dum – det tar så vansinnigt lång tid. Tid som jag skulle kunnat använda till något mycket, mycket trevligare.

Ikväll åt jag, kärleken och min fina lillebror Axel ett lite underligt – men mestadels väldigt gott – julbord på ett öde Östermalmshotell. Sedan åkte vi hem och såg The Shining. En strålande idé. Eller hade varit. Om det inte vore så att jag skulle ha velat kunna sova i natt.

Två timmar sedan eftertexterna rullade och jag har fortfarande hjärtklappning.

Man ska kanske inte bli ledsen över det här. Eftersom människor dör hela tiden. Varenda jävla sekund.

Men jag blir det, ändå. Väldigt, väldigt ledsen. Det kan inte hjälpas.

I min kolumn i fredags undrade jag: vem bryr sig om att unga män mår dåligt?

Nu har jag fått ett svar på min fråga. Det stavas killfrågor.se. En fantastisk sajt som lanserades i början av december och drivs av den ideella organisationen Män för jämställdhet. Den riktar sig framför allt till killar i mellanstadie- och högstadieåldern – vilket jag kan tycka är lite ungt (det är knappast särskilt lätt att vara gymnasiekille heller), men å andra sidan: ju tidigare killar lär sig att deras känslor och tankar är viktiga och värda att ta på allvar, ju tidigare de känner att det finns någon som lyssnar, desto bättre.

Jag hoppas att alla ni som tycker att alla unga människor har rätt till stöd vill hjälpa till att sprida information om killfrågor.se. På sajten kan ni till exempel beställa material att sprida i skolan eller anmäla intresse om att bli pratkompis.

Ni får hemskt gärna tipsa om sajten i era bloggar, eller gå med i deras fanpage på Facebook.

För det hjälper inte att det satsas på de unga killarna – om de inte hittar till den hjälp som faktiskt finns att få. Hjälp till, du också. Det tjänar vi alla på.

Mer fakta om killfrågor.se:

Min kärlek säger att den här bilden är en smula tragisk. Att det ser ut som att jag klätt upp mig för att gå på bal, men saknar inbjudan.

Men! Där har han fel. För vi ska på glöggfest hos David och Kristina. Och jag är i allra högsta grad bjuden. Ha.

Vad gör ni, en helg som denna?

Ibland leker man med långt hår och lång slutartid och då kan det tillexempel se ut såhär.