Bild: TV4.se

Åh. Jag blir så trött på alla som skriver att Idol-Erik Grönwalls flickvän var ”pinsam” ikväll. För att hon kom upp på scenen och kramades och pussades under segerlåten och ”inte fattade att det faktiskt inte var hennes show”.

Kom igen.

Ja, det är ett teveprogram, men de som medverkar är människor. Inte medietränade robotar. För oss hemma i tevesoffan är det lättsmält underhållning ett par timmar i veckan, för deltagarna är det livet. Ett liv jag sannerligen inte avundas dem, men de har själva valt det, och jag hoppas att det visat sig vara åtminstone en hundradel av allt de drömt om. Även om jag tvivlar.

Själv höll jag på att börja gråta när Eriks fina flickvän äntligen fick komma upp på scenen och slänga armarna om halsen på sin älskling. Hon som tittat ner med ett generat leende varje gång kamerorna zoomat in henne under kvällen, som hållit på att gå sönder av stolthet och nervositet och en jäkla massa andra känslor jag inte ens kan föreställa mig.

Pinsam? För tusan. Jag är rätt säker på att hon är fullt medveten om att det ”faktiskt inte var hennes show”. Extremt medveten. Det har nog varit rätt svårt att missa.

Det är inte hon som valt att vara med i Idol, men hon har ändå fått leva i ett plastförpackat undantagstillstånd hela hösten. Hon har sett sin pojkvän sugas in i en låtsasvärld med filmpremiärer och romansrykten, skrikande småflickor och absurda regler. Sådant vi kan läsa om och fnissa åt, sedan glömma. Hon har sett honom förändras, såsom människor gör när verkligheten plötsligt vänds ut och in, upp och ner. Hon har stått bredvid, alldeles intill,  och sett på. Utanför. Osynlig. Tills ikväll.

Jag är förbannat glad att jag inte är hon. Och jag är förbannat glad att hon fick stå där på scenen med kinden mot sin Eriks och känna, om så bara för någon minut, att hela skiten varit värd det. Att hennes kärlek äntligen fick det han önskat sig.

Visst. Hon hade kunnat kliva av scenen tidigare. Big deal. Hon blev väl överväldigad av hela situationen och visste inte riktigt hur hon skulle bete sig. Kanske tänkte hon inte alls. Det är inte särskilt konstigt. Snarare fullkomligt mänskligt.

Ja, jag är glad att jag inte är hon, men om det varit min pojke som stått på den där scenen hade jag också velat stå där i min finaste paljettklänning och gråta. Känna att jag fick dela hans stund. Att jag fortfarande var viktigast, viktigare än den där jäkla tävlingen. Att den där killen småtjejerna vrålar efter fortfarande är samma pojke som jag blev kär i. Och inte bry mig ett skit om hur många sekunder det är lämpligt att stanna kvar däruppe.

För vi vet ju allihop att vi kommer att glömma bort både Erik, Calle och alla de andra, precis som vi glömt bort han konståknings-Markus och Daniel-”listen to my new album”-som-är-anledningen-till-att-jag-blev-tvungen-att-köpa-Spotify-Premium och resten av Idoldeltagarna som passerat i revy genom åren.

Men flickan på scenen kommer inte att glömma. Det var kanske inte hennes show, men ibland spelar det ingen roll vems show det är. För henne är Erik mer än en söt seriefigur i Tintin-frilla som kan sjunga jättestarkt. Väldigt mycket mer. Och därför hörde hon hemma på den där scenen med armarna om hans hals.