Beautifulones

en blogg skriven av Annika Marklund

Startsida / Inlägg

Om att försöka.

av Annika Marklund

Snälla snälla snälla ni. Allihop.

Det är galet mycket nu, för er allihop. Men snälla. Försök att stressa mindre.

Skolan, jobbet, julklapparna, nyårsfirandet, de där festerna ni borde gå på och fikorna ni borde klämma in – jag vet att det känns fullkomligt livsviktigt. Att ni får allt gjort. Att det blir jävligt bra.

Men det är inte sant.

Det som är fullkomligt livsviktigt är att era kroppar och själar håller, även nästa år. Och länge, länge därefter.

Och vet ni? Kroppar klarar inte hur mycket som helst. Inte själar heller. Alla klarar dessutom olika mycket. Orättvist, jag vet. Men så är det.

Jag vet också att det är otroligt svårt att säga nej. Särskilt när det skulle vara så himla roligt. Särskilt när folk ber snällt. (Och det gör de ju oftast.) Särskilt när de skulle bli så glada om man sa ja.

Men ibland spelar det ingen roll hur glada de blir. Ibland är det omöjligt att säga ja. Tyvärr inser man sällan det förrän efteråt.

Problemet med att göra allt, allt, allt, att bränna på trots att man borde sakta in, är att man plötsligt en dag inte kan göra någonting alls. Våra kroppar är utrustade med fantastiska säkerhetsanordningar för att skydda oss mot våra egna förväntningar och ambitioner när de blir oss övermäktiga. Och när kroppen drar i nödbromsen, då jävlar bromsar man. Vare sig man vill eller inte. (Och det är klart att man inte vill. Man har ju så mycket att göra!)

Så snälla. Försök att bromsa. Testa att tänka: Är det verkligen livsviktigt att jag gör det här? Vad skulle hända om jag inte gjorde det? Skulle jag möjligen kunna leva med de konsekvenserna?

Ja, det kan kännas skamligt att inte vara en supermänniska. Att inte orka allt. Att stressa och prestera och oroa sig dygnets alla timmar och ändå inte hinna med. Det är skitpinsamt. Speciellt om man är van att vara den som faktiskt alltid klarar allting. Men det är inte viktigt. Inte egentligen. Ingenting är värt att ni går sönder. Att ni firar nyår och inser att ni inte haft tid att andas en enda gång under hela jävla 2009. Att hela året är en suddig bubbla, en oändlig massa av stress och otillräcklighet.

Jag fattar också att varenda ord jag skrivit här kanske är helt onödigt. Att ni läser och tänker: jo, alltså, det vore ju kanon. Om man kunde ta det lugnare. Carpe diem and all that shit. Men nu är det ju såhär. Jag måste ju göra det här.

Jag fattar att mina ord kanske inte gör någon skillnad alls. Men vet ni vad? Jag skriver dem ändå. För när kroppen eller själen lägger av, när hela livet vänds upp och ner och man tvingas börja om på ruta ett, då har ord ännu mindre inverkan. Då finns det ingenting jag kan göra. Så jag försöker i alla fall, försöker nå fram. Det är allt jag kan göra. Och jag hoppas att ni också försöker.

  • Tjänstgörande redaktörer: Karl Sigrelius, Mia Carron och Emma Widebäck
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB