En av mina älsklingsfotografer heter Olivia. Hon är femton år, bor i Portland, Oregon, och ser ut som en ännu yngre version av Amy Diamond.
Hennes bilder rör sig mellan barndom och tidiga tonår, saga och verklighet, skrubbsår och hångel. Och de är bland de finaste jag vet. Jag tänkte att ni kanske vill se några.
Ni kan se hur många foton som helst av Olivia på hennes Flickr och hemsida.
Men tydligen tillräckligt frisk för att ta fåniga och överdrivet eländiga tyck-synd-om-mig-Photoshopbilder.
Nej, vad heter det. Photobooth. Just det.
Så. Nu ska jag lägga ner datorn, läsa filmmanus och skicka ut min karl att köpa något gött att äta. Typ… thaikäk. Och lussebullar. Ja!
Det lider mot jul och till denna högtid hör ju underklädeskampanjerna. Av någon underlig anledning. Det påstås att det är för att alla snubbar och gubbar ska köpa sexiga underkläder till sina kvinnor, men ärligt talat – är det verkligen någon som gör det? Och hur fungerar det i så fall?
Min kärlek har garanterat inte koll på mina storlekar, och eftersom jag hatar kliande lappar och alltid klipper bort dem har han heller inget sätt att få reda på dem. (Ja, inte för att han skulle få för sig att köpa underkläder till mig – han råkar vara mästare på det här med presenter. Men om.)
Dessutom: när jag ska köpa en behå plockar jag alltid på mig omkring tio stycken, provar allihop och får vara glad om någon alls passar. Jag tycker att de nästan alltid skär in någonstans, ger dubbelboobs eller glappar, ger konstig form eller fula kanter under tröjor. En presentbehå skulle alltså med minst 90% sannolihet vara en besvikelse. För att inte tala om trosor. De passar ju för fan aldrig. De enda jag vågar köpa nuförtiden är en speciell sorts bomullstrosor från Lindex som finns i vitt och svart och som jag vet sitter bra. Jag har nog trettio par. Misstänker att kärleken tror att jag aldrig byter underkläder.
I alla fall! Underklädeskampanjer var det. De där Sonia Rykiel för H&M med sina fruktansvärda rosbröstvårtor är ju hysteriskt roliga, men knappast något jag skulle sätta på mig. Men. Åhléns. Där handlar jag kanske vart tredje år, men när jag råkade klicka mig in på deras julkampanj kände jag att det möjligen vore läge att kika förbi där någon dag.
Jag inser också att det förmodligen mest handlar om att den ursöta modellen med de alldeles för kraftigt noppade ögonbrynen ser så ljuvligt glad och bekväm ut i sina underkläder. (Okej, i jämförelse med de allra flesta andra underklädesflickor.) Jag känner knappt att jag behöver oroa mig för hennes hälsa, vilket är skönt som omväxling.
(Jag vill nog egentligen inte säga något alls med det här inlägget. Men det regnar ute och jag är ändå för sjuk för att lämna sängen. Så jag är kanske ursäktad.)
Hoppsan. Tydligen kunde man bli väldigt upprörd av mitt förra inlägg. Eftersom jag skrev att jag kräktes på damtoan i en konsertlokal och kallade det magsjuka.
Okej, okej, okej. När jag skriver om min hälsa ljuger jag nästan alltid. Jag kallar de problem jag har för sådant man känner till. Som magsjuka, som migrän. (Jag ser dessa lögner som relativt vita och oskyldiga, eftersom de knappast skadar er.)
Och jag gör det inte för att jag är en lögnaktig människa och gillar att föra er bakom ljuset, utan för att jag tycker att det känns alldeles för privat att prata om mina verkliga hälsoproblem i bloggen – samtidigt som det blir lite konstigt att låtsas att jag är frisk när jag nästan alltid är väldigt sjuk.
Men, så att ni slipper oroa er, eller bli fly förbannade: jag smittar inte. Så. Ta det lugnt. Och ta hand om er.
Jag skrev nyss ett fruktansvärt långt och pinsamt passionerat inlägg om hur väntat det var att Tove skulle åka ut ur Idol ikväll. Och om vilken skandal det ändå är.
Det började ungefär – nej förresten, exakt – såhär:
Jag har förstått att det är lite sådär inne att tycka illa om Tove Styrke.
Man ska anse att hon är tillgjord och beräknande, dryg och – framför allt – överskattad.
”I början tyckte jag att hon var bra, men nu stör jag mig på henne”, ska man säga. Och ringa och rösta på någon som är sämre, och som det därför är synd om. Eftersom det faktiskt inte är rättvist att vissa är bättre än andra.
Well. Jag gissar att alla som uppriktigt tycker så är blinda och döva. Eller bara väldigt svenska. Sådär steretypt jävla mellanmjölksdrickande, lagomälskande, ”någon måtta får det faktiskt vara”-svenska.
…och sådär fortsatte det.
Men innan jag publicerade inlägget insåg jag att det med stor sannolikhet är min magsjuka som ligger bakom en ganska betydande del av min ilska, irritation och besvikelse. Tillsammans med det faktum att jag inte alls skulle sett Idol ikväll, utan suttit bredvid min kärlek på Ed Harcourts konsert i Filadelfiakyrkan. Men att han nu sitter där ensam, medan jag ligger hemma och kräks. Massor av pengar i sjön, ännu fler förväntningar som krossades när vi kom fram till konsertlokalen och jag fick rusa direkt till damtoaletten för att spy. Varpå jag upptäckte att alla bås var upptagna, fem personer stod före mig i kön, och jag till slut tvingades kräkas i handfatet. Det var… lite äckligt. Lite. Lite lite äckligt. Och lite förnedrande. Lite lite förnedrande.
I alla fall. Så ska ni slippa ta del av alla mina argument för varför Tove Styrke kommer att bli en av våra största stjärnor någonsin. Och så kan vi titta på henne istället. På hur vansinnigt, nej, sanslöst jävla fantastisk hon är. Samtidigt som vi tänker på vilken oerhört tur det är att hon inte vann.
Phu.
Det är ingen vanlig dag idag heller. För just idag fyller en av mitt livs största kärlekar sexton år.
Wendi. Lillalillalilla syster. Älskade, älskade du. Grattis.
(I miss you more than you’ll ever know.)
Ni kan läsa min kolumn i dagens Aftonbladet här. Gör det!
Som vanligt får ni väldigt gärna dela med er av tankar och åsikter när ni läst. (Det är ju faktiskt den enda anledningen till att skriva. Att ens texter får människor att tycka, tänka eller känna något.)
Okej! Tydligen finns det en och annan därute som ännu inte lyckats få tag i en Spotify-invite. Jag har tio stycken att bli av med, så jag tycker att vi gör såhär:
1. Skriv en kommentar där du talar om vilken låt du allra helst lyssnar på i december, och varför.
2. Bifoga din mailadress.
3. De tio första som tipsar får en invite i mailen under helgen.
(Och ni som redan har Spotify får hemskt gärna tipsa, ni också. Så kanske vi kan knåpa ihop en fin december-playlist! Men skriv då att du inte vill ha någon invite, så att du inte tar en från någon bättre behövande.)
Förresten! Bara en fråga: finns det folk därute som inte fått tag på en Spotify-invite ännu?
