Jag skrev nyss ett fruktansvärt långt och pinsamt passionerat inlägg om hur väntat det var att Tove skulle åka ut ur Idol ikväll. Och om vilken skandal det ändå är.

Det började ungefär – nej förresten, exakt – såhär:

Jag har förstått att det är lite sådär inne att tycka illa om Tove Styrke.

Man ska anse att hon är tillgjord och beräknande, dryg och – framför allt – överskattad.
”I början tyckte jag att hon var bra, men nu stör jag mig på henne”, ska man säga. Och ringa och rösta på någon som är sämre, och som det därför är synd om. Eftersom det faktiskt inte är rättvist att vissa är bättre än andra.

Well. Jag gissar att alla som uppriktigt tycker så är blinda och döva. Eller bara väldigt svenska. Sådär steretypt jävla mellanmjölksdrickande, lagomälskande, ”någon måtta får det faktiskt vara”-svenska.

…och sådär fortsatte det.

Men innan jag publicerade inlägget insåg jag att det med stor sannolikhet är min magsjuka som ligger bakom en ganska betydande del av min ilska, irritation och besvikelse. Tillsammans med det faktum att jag inte alls skulle sett Idol ikväll, utan suttit bredvid min kärlek på Ed Harcourts konsert i Filadelfiakyrkan. Men att han nu sitter där ensam, medan jag ligger hemma och kräks. Massor av pengar i sjön, ännu fler förväntningar som krossades när vi kom fram till konsertlokalen och jag fick rusa direkt till damtoaletten för att spy. Varpå jag upptäckte att alla bås var upptagna, fem personer stod före mig i kön, och jag till slut tvingades kräkas i handfatet. Det var… lite äckligt. Lite. Lite lite äckligt. Och lite förnedrande. Lite lite förnedrande.

I alla fall. Så ska ni slippa ta del av alla mina argument för varför Tove Styrke kommer att bli en av våra största stjärnor någonsin. Och så kan vi titta på henne istället. På hur vansinnigt, nej, sanslöst jävla fantastisk hon är. Samtidigt som vi tänker på vilken oerhört tur det är att hon inte vann.

Phu.