Finns det inte någonting väldigt lustigt i uttrycket ”vanlig kille” (eller ”vanlig tjej”)? Självklart förstår jag precis vad Magdalena menar, och det är säkert väldigt skönt för henne att ha en kille som inte är en del av den där låtsasvärlden, men det låter ändå kul.

Jag menar… tycker man inte alltid att den man är kär i är ytterst ovanlig?

Liksom: ”jag är kär i en helt vanlig kille. Han är faktiskt inte speciell på något sätt. Helt normal på alla sätt och vis. Medioker, rent av. Alldaglig, utifrån och in. Varken eller, skulle man kunna säga – varken det ena eller det andra. Sticker ut från mängden? Nej, knappast. Faktum är att jag nog inte ens skulle känna igen honom i en folksamling. En gång när han kom hem i sitt blåställ trodde jag faktiskt att han var där för att fixa rören i badrummet, och undrade vem tusan som gett honom min nyckel.”

Skämt åsido: jag hoppas att Magda och Göran blir mycket, mycket lyckliga.