I torsdags undrade jag: om ni skulle sätta er och skriva en krönika, just exakt nu – vad skulle den handla om? Många av er delade med er av era idéer i kommentarsfältet, en del skrev egna blogginlägg, andra länkade till inlägg ni skrivit tidigare.

Det är alltid lika fantastiskt att ta del av era texter och era tankar. Nu hoppas jag att ni också vill ta del av varandras. Läs, kommentera, uppmuntra, diskutera. Det är så vi utvecklas, tänker nya tankar – och får nya vänner.

Elin skriver om att bli vuxen. Om att vara den som ”Forever Young” handlar om. Om längtan och rädslorna och om att fylla tjugo.

Gröna Anna skriver om att hitta balansen mellan att sträva efter att uppnå sina mål och att uppskatta nuet. Om att vi aldrig hinner ikapp framtiden.

Lisa skriver om vägen in i – och ut ur – ätstörningarna. Om hatet och lögnerna och två år hon aldrig får tillbaka.

Sarah skriver om sitt shoppingfria år. Om skuldkänslorna, abstinensen och insikterna, om hur kläder plötsligt fick ett helt annat värde.

Hanna Marie skriver en nörds försvarstal. Om att inte vara den man förväntas vara, utan på sitt alldeles egna sätt.

A. skriver om kärlek. Den där man inte kan läsa sig till, hur mycket man än pluggar. Man kan få alla rätt på alla andra prov, och det är kanske säkrare, men inte förstår man mer om den där jäkla kärleken för det.

Amanda skriver om musik, om tid, om yta och ärr och om att bli en vinnare. Bli bäst. Minst.

Jenn skriver om honom, han som var först, honom hon aldrig glömmer. Om ögonen som såg allt, om dagarna då minnena gör som ondast. Om kärlek som skulle vara för evigt. Om bara…

Erika skriver om att önska sig ett annat liv. Att kika in från sidan och tänka att så, just så vill jag ha det. Men samtidigt veta att man inte skulle byta, aldrig.

Rebecka skriver om ord. Om ord som är som människor, som har något och inte, om människor som har ord och inte. Som räcker till, eller inte.

Cattis skriver om en öde lekplats, en sommarsemester för länge sedan, en allra bästa vän att berätta allt för, att dela allt med. Och hon skriver om kletig mascara och att vara elva år och lova att aldrig släppa taget, om fjortonårsbråk och löften som bryts eller glöms bort.

W skriver om den första kärleken. Om hur mycket mer man vågade då, då när man inte visste vad man hade att förlora, inte visste någonting om smärtan och tomheten när han väljer någon annan. Om att vägra glömma.

Amanda Elisabeth skriver om sin mamma. Hon som smackar när hon äter, som tjatar, som säger ’oj vad bilden är suddig!’ när det var meningen hela tiden.

Linnea skriver om att flytta in. Om att äga ett köksbord men inga stolar (tur att man kan låna!), om att ha en taklampa som går att tända men inte att släcka. Och om att våga klättra upp på en hög av sina finaste böcker och plocka ner den.

Kill my Darlings skriver om att vara på modevecka i Köpenhamn med värkande fötter (fast man inte ens tänkt gå). Om att distrahera sig själv, låta tankarna vila, om att kanske bara lämna allt för något annat. Fast kanske inte, inte just nu.

Johanna skriver om den där kärleken, den perfekta. Den som man finner i ett par hasselnötsbruna ögon när man försöker tränga sig fram till baren och som tar form inuti, på en sekund vet man allt, ser man allt. Hur hans fingrar ska hålla i cigaretten, hur hans röst ska låta när han frågar om man vill gå någonstans där det inte är så hög volym. Hur man ska somna tätt intill och vakna likadant. Den där kärleken som skulle bli men aldrig blev.

Sanna skriver om att göra misstag. Om att våga släppa taget och bli lite mer oansvarig, lite mer pinsam, mycket mer människa.

Greta skriver om att tonåren faktiskt inte behöver vara de värsta åren i våra liv. Att vi alla har ansvar för oss själva, makt över våra handlingar och möjlighet att skapa de liv vi vill ha – även i tonåren.

Diz skriver om ensamhet, utanförskap. Om hur vi alla är ensamma, hur vi har ensamheten gemensamt, hur den för oss samman.

Rebecca skriver om rätten till abort. Om varje kvinnas rätt att bestämma över sin egen kropp, sitt eget liv, och om varje barns rätt att vara önskat.

Elin skriver om kärlek v/s sex. Vad är det ena utan det andra? Varför är det så lätt att ligga men så svårt att älska?

Anna skriver om kärlek som inte ens kan vara olycklig, eftersom den inte existerar.

Sofie skriver om mannen i hennes liv. Han som fick henne att våga, att chansa, att lita på sig själv. Han som fortfarande tar henne med storm.

Elin skriver om sin allra värsta fiende. Hon den blekfeta med stressacne, som dyker upp när man behöver henne som minst – när man är trött, sårbar, svag, kanske bara hungrig. En sådan fiende som är förbannat svår att bli av med.

Frida skriver en hyllning till kärleken. Den livsfarliga och livsviktiga, den villkorslösa och den som när som helst kan tas ifrån en.

Mia funderar kring hur de typiska ”mamma-dotter”-samtalen (ni vet: ”på min tid…”) kommer att låta när vår generation blir tonårsmorsor.
Exempel:
Mamma till mig: Du skulle se när jag var liten! Då fanns det minsann inga datorer! Man lekte utomhus och umgicks med familjen!
Jag till min dotter: Du skulle se när jag var liten! Då fanns det minsann inga mobiler med färgdisplay! Man beställde svartvita bilder och spelade Snake!

Josephine skriver om att skriva, om att drömma, om att ta tag i sig själv och göra just det där man inte trodde att man vågade. Om att få en knuff i rätt riktning, eller vilken riktning som helst, och ta det första steget mot någonting som kan bli riktigt stort. Eller åtminstone något. Ibland är det just något som räknas.

Sofie har skrivit två texter. En handlar om känslan av att man stått och stampat så länge på samma plats att man grävt ner sig själv i en grop, så som de gör i serietidningarna. Och om att man ibland behöver hjälpa någon annan att ta sig upp för att själv få styrkan att följa efter. Den andra handlar om att spela en roll, att vara någon man egentligen inte är, eftersom det är lättast så. Eftersom det är så svårt att vara den man egentligen är när man tvingas ställa sig frågan: Och vem är hon som är jag?

Så – läs!

Har jag missat era texter är det inte för att jag inte ville ha med dem, utan för att de hamnat vilse bland kommentarerna. Då får ni påminna mig!

Mycket nöje, kära ni.