Mina tjejer på Ikea.

Nu är alla möbler till huset införskaffade. Alla. Det tog bara… två månader, ungefär. Timmar och åter timmar av planering, ett tjugotal Ikeabesök, och mer pengar än jag vill tänka på just nu.

Imorgon tar jag emot första lasset från Ikea, på lördag kör vi flyttlasset och på måndag kommer en lastbil från Ikeas centrallager med allt det sista. Det känns helt overkligt. Kanske skriver jag ofta så? Tja, det är för att det ofta känns så. Jag har planerat och funderat och diskuterat och argumenterat så länge nu. Bilderna av hur varje rum ska se ut är glasklara i mitt huvud, det känns ungefär som att jag blivit ombedd att fantisera fram en tevespelsvärld i detalj – och plötsligt är det tänkt att jag ska flytta in i mitt eget påhitt.

Tur att jag fantiserat fram ett så fantastiskt hus, då. Att jag ryser av lycka varje gång jag går längs vägen och ser det skymta mellan träden som en klick vaniljsås.