Återigen, tack till min mormor för alla foton.

Jag köper aldrig kläder längre, eftersom jag har alldeles för trångt i garderoben redan som det är (och lägger varje intjänad krona på möbler och husrenovering). Men om jag haft massor av pengar och det vore höst och… ja, om alla mina kläder brunnit upp, eller så, då skulle jag köpa den här kappan från Topshop. Mest för att den har så tjusiga veck nedtill. Jag tror att man skulle känna sig väldigt höstfin i den.

Såhär glad blir jag när jag fått promenera i över en timme med kylan bitandes i kinderna. Jag tänker alltid mina allra snällaste tankar då. Om både mig själv och andra. Och snälla tankar mår man ju så himlans bra av. Så när vi flyttat ut till huset har jag lovat mig själv att jag ska få promenera en timme varenda dag. Hälsa på hästarna i hagen och spana efter rådjur.

Den första posebilden av många framför mormors fontän.

Med allrakäraste mormor.

Med morfar och Charlie.

Min, eh, modelldebut!

(Tack, älskade mormor, för bilderna.)

Jag sitter i köket, skriver krönika och lyssnar på Travis.

Idag är det alla hjärtans dag. Denna underliga högtid. Min pojkvän fick ett par glasögon av mig, ett par jag köpt åt mig själv på en vintagebutik på Hollywood Boulevard men aldrig kommit mig för att lämna in för att få glas med styrka i. Jag tog fram dem idag, visade dem för honom, han provade dem och påstod att de passade honom bättre än mig. Att han såg ut som Clark Kent. ”Du får dem”, sa jag. ”Det kan vara min alla hjärtans dag-present”, sa han.

Själv fick jag blommor och present redan i fredags, när älskling sålde sin lägenhet. Presenten var en resa till en stad jag aldrig varit i men alltid drömt om att få besöka. Då kände jag att min kille, han är inte så dum, han. Och så kände jag att det ska bli väldigt, väldigt fint att få resa med honom till New York i vår.

Se, så fint! Såhär ska vi möblera vårt hus. Jag funderar på om jag kanske borde byta bana och bli inredningsarkitekt istället?

Hmm. Jag misstänker att det är ungefär nu man säger ”don’t quit your day job”.

Mina vänner!

Hemma hos mig råder febril aktivitet inför stundande flytt. Vi skriver inköpslistor, planerar möbleringen, sorterar och slänger allt från underkläder till mascaror till finklänningar vi aldrig använder… eller, ja, det är väl mest jag som gör allt det här. Min karl – som nästan aldrig bär finklänning – engagerar sig så gott han kan, men jobbar för tillfället dygnet runt och får lätt något frånvarande i blicken när jag börjar prata om hur gärna jag skulle vilja ha ett torkskåp.

Och nu, innan det blir schlagermys med min Fanny, ska jag åka iväg och hämta en tavla. Japp. Vi har, eh, investerat i konst. Det känns ganska bra. Speciellt eftersom det är en väldigt fin tavla. Den heter Zürich.

Uppdatering: Hemma från tavelköpet. Sitter i soffan med datorn, min kärlek sneglar på bilden här ovanför, och säger: ”åh, du ser ut som brunetternas svar på Laila Bagge”. Thanx, darling.

Ååååkej. Såg just den här videon på Sandra Beijers fina blogg och min biologiska klocka bara: tick… tack… TICK… TAAAAACK… GAAAAAAH!

Världens finaste tjej berättar världens konstigaste saga. Ni måste titta. Måste!

Det är så konstigt. Att jag har så ont så ont så ont i huvudet, sjunde dagen i rad nu, att jag vaknade i morse och inte kunde åka ut till huset som jag planerat eftersom värken gjorde mig helt blytung, kunde inte resa mig. Att jag är så trött och svag och att det är så fruktansvärt mycket just nu. Och ändå känner jag mig så jävla lycklig.

Det här är veckans krönika i Sofis mode.
(Och min älsklingskofta är från Åhléns, för er som kanske tycker att den är lite härlig.)

Nu åker jag till Ikea och bestämmer vilka möbler som ska få flytta in i vårt hus. Puss.