Ikväll får vi besök och jag nervösstädar. Trots att det, eh, ”bara” är Peter som kommer. Min pojkväns bästa vän och en av de finaste människorna jag vet. Han är inte direkt typen som fnyser åt lite damm i hörnen.

Han har sett huset innan renoveringen, ja, han var med andra gången vi tittade, innan vi ens bestämt oss för att köpa. Då när innertaken var bruna och väggarna smutsgula och lila, innan köket hade ett fönster och då skåpluckorna var snorgröna. Han har sett resultatet, det ljusa och vackra, han hjälpte oss att flytta in.

Men ändå.

Att visa upp sitt nya hem, att säga: såhär blev det. Vi bor här nu.

Det är stort. Viktigt. Att få känna sig stolt. Få gå runt och visa allt och säga: kolla den här byrån då! Och hyllan! Skrivbordet, herregud vad svårt det var. Minns du hur taket såg ut här? Och ser du hur mycket snön smält sen sist!

Så jag dammsuger i alla hörn. För min egen skull.

Ikväll ska vi äta kräftor och dricka bubbel. För att fira att vi vågade flytta, att vi faktiskt tog steget. Att vi trivs bättre än vi vågade drömma om.

Fast mest för att det är sjukt gött.