Solstrålar sipprar fram genom molnen medan vi väntar på att tåget ska lämna perrongen. Kommer fram till att Gnesta klär i strilande solljus.

Jobbmöten och ärenden i Stockholm idag. Sedan hem igen.

Sorry att jag sa att bilderna var fula och att du är dålig på att fota. Jag har ändrat mig nu.

Det här är min pojkväns favorithäst.

Han kallar henne ”hagens enfant terrible”. Hon är lite egensinnig. Det tycker han om.

(Jag tror att hon gillar mig bättre. Hon blåser mer varmluft i mina öron än i hans. Men berätta det inte för honom.)

Ikväll får vi besök och jag nervösstädar. Trots att det, eh, ”bara” är Peter som kommer. Min pojkväns bästa vän och en av de finaste människorna jag vet. Han är inte direkt typen som fnyser åt lite damm i hörnen.

Han har sett huset innan renoveringen, ja, han var med andra gången vi tittade, innan vi ens bestämt oss för att köpa. Då när innertaken var bruna och väggarna smutsgula och lila, innan köket hade ett fönster och då skåpluckorna var snorgröna. Han har sett resultatet, det ljusa och vackra, han hjälpte oss att flytta in.

Men ändå.

Att visa upp sitt nya hem, att säga: såhär blev det. Vi bor här nu.

Det är stort. Viktigt. Att få känna sig stolt. Få gå runt och visa allt och säga: kolla den här byrån då! Och hyllan! Skrivbordet, herregud vad svårt det var. Minns du hur taket såg ut här? Och ser du hur mycket snön smält sen sist!

Så jag dammsuger i alla hörn. För min egen skull.

Ikväll ska vi äta kräftor och dricka bubbel. För att fira att vi vågade flytta, att vi faktiskt tog steget. Att vi trivs bättre än vi vågade drömma om.

Fast mest för att det är sjukt gött.

Här ska vi fira jul och nyår. Det tycker vi känns helt okej.

Jag varnar er: Detta är den första av många, många fågelfoton to come.

Jag kallar bilden ”flygande blåmes med någon typ av käk i näbben”.

Och nej, det är inte ett särskilt stiligt foto. Till mitt försvar är det taget på himla långt håll. Finare bilder kommer, särskilt just på blåmesar. De är ju snyggast.

Skriver krönika. Lyssnar på Molotov Jive. Gör det ni också.
Den här låten är liksom för bra för att inte lyssna på.

”Vad är det för sort?”
”Inte vet jag.”
”Den heter nog Sjuttiotalsmönstrad fjäril.”

Alltså. Några myror är okej. Jag antar att man får ta det när man bor i hus.

Men den här mängden! Jag pallar inte! Hundratals myror krälar omkring på hallgolvet, köksgolvet, köksbänkarna. De verkar bo bakom listerna, under golven, i väggarna.

Det känns förfärligt att behöva döda de små liven, men allvarligt. Det här är inte roligt,.

Om någon av er har koll på hur man får ett myrfritt hem – snälla, berätta! Jag tänker någon form av spray, Ronnie pratar om en ”myrdosa”. Vet ni?