Den här krönikan fanns i butik i förra veckan. Men då satt jag här ute i huset utan minsta tillgång till internet (nu kan jag blogga genom mobilen och kan ibland låna nät, om jag både har tur och har varit riktigt snäll), så jag kunde inte skriva ”köp köp köp, läs läs läs!”. Alltså får ni den här. Mest för att jag tycker att jag var ganska lustig när jag skrev den, och när jag tog bilden – och det händer inte direkt varje dag. För att uttrycka det milt.

Det är omöjligt. Det här är inte jag.

Och ändå verkar det onekligen som att det är jag som går här – och plockar. Diskar, dammsuger, putsar fönster och bäddar, tvättar och storhandlar och skrubbar bort tandkrämsfläckar ur handfatet.

Han säger: älskling, jag gör det där sen. Naturligtvis säger han det. Han vill väl, men han är bara så trött, så stressad, så försenad, han har så mycket att göra.

Jag vet hur det är. Jag brukade vara som han. Petade lite i diskberget när allt porslin var slut, upptäckte att möglet på tallrikarna längst ner hunnit börja bygga järnvägar och hålla demokratiska val, tog en pappersassiett ur skåpet istället. Han gjorde likadant. Vi levde i en svinstia, det är sant. Men det var en jämlik svinstia.

Sedan började jag jobba mindre och han mer. Plötsligt var jag hemma om dagarna, umgicks alldeles för tätt med de tama dammråttorna, tröttnade på stanken och stöket. Så jag började städa. Försiktigt först, efter hand allt mer självsäkert. Han kom hem, på kvällar och nätter, behövde inte längre äta på papperstallrik. Nu fanns alltid rent porslin. Och när han ätit upp ryckte jag porslinet ur händerna på honom: den tar jag, tackar så mycket! Nej, sitt du!

Där är vi nu.

Ibland försöker han sig på  att diska några glas. Jag ler och nickar, sammanbitet. Ååh! Tack, tack! Det räcker så. Ska du inte gå och spela lite tevespel nu?

Och så går han in i vardagsrummet och jag får äntligen diska om glasen. På mitt sätt. Det är förstås gulligt att han försöker, men han känner inte till systemet. Först inuti – sen utanpå – extra noga uppe vid kanten – sist undersidan – och så skölja tre gånger.

Men jag närmar mig något slags gräns. Tiden räcker inte längre till. Vi har faktiskt vant oss vid en viss standard, och det är ett heltidsjobb bara att upprätthålla den. Och han hjälper ju aldrig till! Han vill, men det blir bara fel. Han vet inte ens i vilken ordning rengöringsmedlen ska stå i städskåpet (med äppeldoft ytterst, Ajax Floral Passion längst in. Förstås).

Städmartyren har blivit jag och jag hon. Om nätterna börjar jag drömma om att leva ensam, i kaos och smuts, jag har förlorat förståndet, jag skrattar högt åt synen av mina fotspår i dammet. Vaknar med ett ryck. Går upp. Dammsuger bakom soffan.

I dagarna flyttar vi ut till det finaste lilla hus jag någonsin sett. Jag ser det som en ny chans. Jag saknar inte svinstian, men jag längtar efter min självrespekt. Införskaffar alltså ett rutigt förkläde på Ikea.

Här, varsågod älskling, säger jag.

Och igår köpte vi diskmaskin.

(Krönika publicerad i Sofis mode, 2:a mars 2010)