Jag har alltid tyckt att det verkar förskräckligt jobbigt att vara en sådan där ”kändis”. Kanske har jag haft fel. Charlie Schulman verkar ju onekligen hur glad som helst. Och hon är ju ändå Sveriges kändaste kändisbebis.

Förresten! Jag var inne i Stockholm i måndags, hade jobbmöte med en tjusig och trevlig chefredaktör om framtida samarbete. Hon bad mig möta henne på en restaurang som heter Riche över en kopp kaffe. Sagt och gjort. Jag var nervös och febrig, men allt gick bra och vi kom överens om alla detaljer.

Men. Men! Stina mailade mig igår, och i en bisats nämnde hon att vi suttit bredvid några ”Aftonbladare” under vårt möte. Jaså, vilka då, undrade jag. ”Alex Schulman och Klas Lindberg”, svarade hon. Och i hans blogg läser jag att han och Klas suttit på olika kaféer och druckit kaffe hela dagen – med sina bebisar.

Det kan ju bara betyda en sak. Att jag suttit bredvid självaste Charlie Schulman. Sveriges kändaste kändisbebis. Utan att veta om det. Iiiih!

Å andra sidan verkar det helt orimligt. Det skulle ju innebära att jag undgått att upptäcka att jag suttit vid bordet bredvid inte en, utan två, bebisar – och det vore i så fall den absolut första gången i världshistorien. Jag råkar ju liksom vara bebisfanatiker. Kan inte låta bli att pipa och oja mig i minst tio minuter varje gång jag går förbi en barnvagn (true story, fråga vem som helst som känner mig).

Nej, det kan inte stämma. Det kan bara inte stämma.