Snabba skor!

Att springa i solsken är det bästa. Annars kan man ju till exempel inte få till sådana här snygga skuggor av iPhonen.

Tydligen är jag preeetty awesome på att baka sockerkaka. I och för sig var det en sådan där pulvermix man bara blandar med vatten. Men ändå. Hur fin blev den inte?

That settles it. Jag är den perfekta svärdottern. Grattis, familjen Sandahl!

Synd att det här är ett aprilskämt. Till och med i den här kackiga remixversionen är ju låten bättre än originalet (som visserligen fungerar alldeles utmärkt mot sömnlöshet). Tur att Anna verkar så vansinnigt rar att det väger upp.

Nästan.

Jag har alltid tyckt att det verkar förskräckligt jobbigt att vara en sådan där ”kändis”. Kanske har jag haft fel. Charlie Schulman verkar ju onekligen hur glad som helst. Och hon är ju ändå Sveriges kändaste kändisbebis.

Förresten! Jag var inne i Stockholm i måndags, hade jobbmöte med en tjusig och trevlig chefredaktör om framtida samarbete. Hon bad mig möta henne på en restaurang som heter Riche över en kopp kaffe. Sagt och gjort. Jag var nervös och febrig, men allt gick bra och vi kom överens om alla detaljer.

Men. Men! Stina mailade mig igår, och i en bisats nämnde hon att vi suttit bredvid några ”Aftonbladare” under vårt möte. Jaså, vilka då, undrade jag. ”Alex Schulman och Klas Lindberg”, svarade hon. Och i hans blogg läser jag att han och Klas suttit på olika kaféer och druckit kaffe hela dagen – med sina bebisar.

Det kan ju bara betyda en sak. Att jag suttit bredvid självaste Charlie Schulman. Sveriges kändaste kändisbebis. Utan att veta om det. Iiiih!

Å andra sidan verkar det helt orimligt. Det skulle ju innebära att jag undgått att upptäcka att jag suttit vid bordet bredvid inte en, utan två, bebisar – och det vore i så fall den absolut första gången i världshistorien. Jag råkar ju liksom vara bebisfanatiker. Kan inte låta bli att pipa och oja mig i minst tio minuter varje gång jag går förbi en barnvagn (true story, fråga vem som helst som känner mig).

Nej, det kan inte stämma. Det kan bara inte stämma.

På andra platser har snön bara börjat smälta. Där är det extra vackert. 

Det finns platser på min promenadväg som nästan får en att tro att vintern verkligen gett upp. 

Denna halvdisiga skärtorsdag ägnar jag åt följande.

– Sista klädskåpet ska skruvas ihop. Ja, eller, låt mig förtydliga: sista möbeln. Sedan är vi färdiga. Då återstår bara att snickar-Bosse ska komma hit i nästa vecka och sätta upp gardinstänger, hatthyllor, krokar, vägghyllor och allt annat jag är för nervös för att göra själv. Det vore så trist att borra sönder en vattenledning när vi klarat oss såhär långt.

– Betalar räkningar. De envisas med att hamna, oöppnade, i min översta skrivbordslåda. Men nu är de betalda, varenda en. Till Telia Transportstyrelsen Canal Digital Energibolaget Knutströms elektriska Skatteverket Förlagssystem AB och Villaägarnas riksförbund.

– Storstädar. Min karls mamma, pappa och lillasyster kommer på visit över påskhelgen, och man har ju hört att sådana där svärmödrar är noga med att listerna ska vara dammfria och fönstren putsade. Så jag dammsuger, bäddar rent, torkar, putsar och skurar.

– Tvättar. Mattor, dukar, sängkläder. I min fina fina fina egna tvättmaskin. Det här är första gången i mitt liv jag inte behöver vänta i veckor på en ledig tid i den gemensamma tvättstugan – vilket innebär att jag tvättar en gång i veckan, istället för en gång var sjätte månad. Haha. Det låter som att jag skämtar. Det gör jag inte. En gång flyttade jag ifrån en lägenhet utan att ha använt tvättstugan en enda gång. Jag hade bott där i nio månader. Inte konstigt att jag äger en förfärlig massa underkläder.

Jag är inte det miiiinsta avundsjuk på Sandra som är i Tokyo just nu. Nej nej.

ÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅH.