Min allra första körlektion (den här omgången åtminstone – för sju år sedan tog jag ungefär tio tusen lektioner) börjar om en stund. I Flen. Och här står jag. I Stjärnhov. Är en idiot. Har missat bussen. Det var väl skoj?

Min favoritkrönikör har skrivit en förbannat bra text, den här veckan också. Läs den här.

(Nej, jag är inte partisk, jag har bara ypperlig smak både vad gäller krönikor och kärlek.)

Min intensivkurs har inte börjat särskilt intensivt. Jag sitter och bläddrar i pärmar. Har gjort det hela dagen.

Det vore lögn att påstå att det är jätteroligt, men det är ju å andra sidan inte meningen, heller.

Idag har varit en alldeles underbar dag, med besök av fem av världens finaste tjejer: min mamma, mammas bästa vän Tove, och hennes tre flickor. Vi har myst med hästarna och gräddat tio tusen plättar.

Men till slut var de tvungna att åka, och nu ska jag försöka få ihop en krönika. Det går sådär. Saknar flickorna redan. Önskar så att jag fått behålla dem. Varför får Tove ha tre och jag inte en enda? Orättvist, det är vad det är.

* Ska slemmet i mina lungor aldrig ta slut? Hur mycket kan det egentligen finnas där nere?

* Vart tog sommaren vägen?

* Kommer jag att drömma om att jag kör ihjäl mig själv, mina vänner och min familj varenda natt tills jag har körkortet i handen? Ännu längre?

Idag var första riktiga sommardagen här hos oss.

Vi åt frukost utomhus, påtade i trädgården hela dagen, och nu äter vi sen sill och potatis-middag. Med rödlök, gräslök, gräddfil och allt annat min Ronnie tycker är viktigt.

”Du är en riktig hejare på potatis, du”, sa han alldeles nyss. Det är kanske det finaste någon sagt till mig. Eller så är jag bara kär och glad.

När man är uttråkad och ensam hemma eftersom man är för sjuk för att följa med grabbarna på bio, då ingår det liksom att fota och lägga upp töntiga photobooth-bilder på bloggen. Johoodå för så är det.

Host, host.

Nu ska jag se på House.

Sara som driver härliga webmagasinet Vera har gjort en intervju med mig. Resultatet kan ni läsa här.

Jag ställer alltid upp och svarar på frågor om jag har tid och kraft, och jag tycker verkligen att det är viktigt att man pratar om sådant som känns tufft och svårt. Men det är alltid lika jobbigt att läsa mina egna svar. Jag skäms. Tänker: fan, vad jag gnäller! Uh, det var så hemskt att vara tonåring, att gå i högstadiet, att vara modell. Buhu. Varför kan jag inte bara gå vidare och släppa det där?

Men jag vet ju varför jag svarar. Varför jag går vidare, men inte glömmer. Det pratar jag om i artikeln också.

Om man bara glömmer, låtsas som ingenting. Då var det ju helt poänglöst, alltihop. Jag vill verkligen inte att det ska vara poänglöst.