Vet ni vad? Det är lite kaos just nu. Men jag känner mig underligt glad ändå.

Helgens två krönikor är skrivna och inskickade, jag ska få lägga mig i sängen och kolla på Dawson’s Creek tills jag somnar, och i morgonbitti kan jag äta bagel med rosmarinschinken och dricka färskpressad juice på cafét vid Görlitzer park.

Inte så illa.

Jag har en ganska dålig dag. Kan man nog lugnt säga.

Så jag tänkte att vi kan lyssna på låten som jag tyckte var väääärldens bästa när jag var sju år. Oh, the nineties. Snacka om ett årtionde jag inte saknar.

(Men min kille, honom saknar jag en smula.)