Yes, då kör vi!

(Mitt nät är för dåligt just nu för att jag ska kunna lägga upp bilder, kommer förhoppningsvis senare.)

Alina frågar:

Kan du inte skriva om din tro lite? Jag är själv sökande och tror att jag tror på Gud. Men kyrkans dömande Gud känns otäck. Hur ser du på allt sånt?

Vet du, Alina. Jag skrev ett jättelångt svar på den här frågan. Men så insåg jag att vad tusan, det här är ju en krönika! Så ditt svar kommer i Sofis mode framöver istället. Tack för uppslaget! (Och självklart mailar jag över den färdiga krönikan till dig då.)

Jessie frågar:

Om du var garanterad ett ärligt svar på en fråga, vem skulle du fråga och vad skulle du fråga?

Jag skulle fråga Gud vad som händer efter döden. Vore så skönt att veta, oavsett vad svaret blir.

Din absoluta favortifilm? Och bok?

Det känns så hemskt mot alla andra böcker och filmer man älskar att behöva välja på det sättet. Och så förändras det ju från dag till dag. Men okej: ”En kärlekshistoria” av Roy Andersson och ”Nedstörtad ängel” av P.O. Enquist.

Vem är din främsta förebild? Och stilförebild?

Jag hör till den där trista kategorin som alltid svarar ”mamma” på förebildsfrågan. Kan inte göra annat – hon är ju min främsta förebild. Jag har aldrig träffat en varmare, mer kärleksfull, modig och intelligent människa än hon.

Stilförebild är bra mycket svårare. Finns otroligt många som jag tycker klär sig fantastiskt snyggt och coolt, men har ingen speciell person som jag inspireras extra mycket av. Men i högstadiet var det Katie Holmes rollfigur Joey Potter i Dawson’s Creek (tyvärr klädde hon sig väldigt fult, och alltså jag med) och i gymnasiet Uma Thurman som Mia Wallace i Pulp Fiction.

Joss frågar:

Hur träffades du och Ronnie? Ni är ett så fint par 🙂

Tack! Ja, vi är ganska fina, det tycker jag nog. Det finns ett tråkigt svar på den frågan och ett mer spännande, men just nu får vi tyvärr nöja oss med det tråkiga: Vi träffades genom jobbet. Och ja, vi visste direkt.

Rebecca frågar:

Jag undrar en sak som jag tänker på ibland när jag läser dina krönikor. Jag bloggar själv och känner ofta att jag censurerar mig för andras skull. Vilket resulterar i att jag bara skriver om sånt som inte spelar någon roll. Jag har så mkt jag vill få ur mig, sätta ord på och berätta för andra, men jag är rädd att lämna ut min familj, mina vänner och ibland mig själv.
Hur ser du på det här? hur personlig får man bli om andra i ens närhet? Var drar du gränsen och hur resonerar du kring det? Vore jätteintressant att få höra det.

Åh, det där är så himla svårt! Personligen känner jag att jag kan vara väldigt mycket mer personlig och utlämnande i mina krönikor i Sofis mode än i bloggen. Det är något med internet som gör människor så fruktansvärt dömande och elaka, och dessutom blir texter på nätet lästa mycket slarvigare och missuppfattas oftare. En text i en tidning känns säkrare och konstigt nog mer ”privat”.

Om jag skriver någonting känsligt om någon annan än mig själv frågar jag naturligtvis först, och låter personen i fråga läsa texten om hon eller han vill. Ronnie frågar jag sällan – vi skriver ju båda om våra liv, och det är omöjligt att inte nämna varandra. Han får använda mig i sina texter, jag får använda honom, och jag skulle aldrig någonsin skriva något kränkande.

Men nu låter det ju så lätt. Det är det inte. Jag har också huuur mycket som helst som jag skulle vilja skriva om, som jag vet skulle bli strålande texter, men det går bara inte. Människor skulle bli ledsna och känna sig utlämnade, och då är det så. Det finns även väldigt mycket från mitt eget liv som hade gjort sig fantastiskt bra i text, men som jag är långt ifrån redo att skriva om. Sådant som jag inte bearbetat tillräckligt, sådant jag skäms över, sådant jag inte vet hur man sätter ord på. Men fler och fler av de berättelserna kommer upp i ljuset ju fler texter jag skriver. Jag blir modigare, mindre rädd.

Jag tror att man känner i magen om någonting är okej att skriva eller inte. Har man ångest över att en viss person ska läsa, då är det kanske bättre att låta texten vara oskriven. Men så länge det handlar om en själv, då tror jag på att våga skriva mer än man hade tänkt. Våga visa sig såbar och dra fram sådant man gömt längst in. Jag tror rent generellt att det är nyttigt att våga.

 

Gabriella frågar:

Hur blev du frisk från ätstörningar? Finns det fortfarande kvar som en del av dig, berörs du av det i din vardag? Vem hjälpte dig att komma ur det?

Vet du, det här skulle krävas en hel bok för att svara ordentligt på. Jag berättar lite om den tiden i en intervju med webtidningen Magasin Vera, lovar att länka när den kommer upp på sajten. Så länge kanske vi kan nöja oss med att jag säger såhär: Jag blev frisk genom att lämna modellandet bakom mig och utveckla andra sidor av mig själv, genom att andra delar av livet blev så mycket viktigare. Genom att bli äldre och tryggare, genom att kämpa för att skapa en identitet som inte kretsade kring sjukdomen. Jag gick aldrig i behandling för ätstörningar, även om jag förstås pratat mycket om problemen med de psykologer jag gått hos genom åren. Att jag blev frisk var mer en bonus, det kom på köpet när allt annat i mitt liv förändrades till det bättre. Ja, självklart finns det kvar som en del av mig, men det är en del av min historia, inte av mitt nu. Det enda jag märker av i min vardag är att jag verkligen uppskattar att kunna njuta av mat, att kunna se mig själv i spegeln och tänka att wow, jag ser ju helt fantastisk ut. Jag har inga som helst problem kvar. Att man aldrig blir riktigt frisk från en ätstörning är verkligen total bullshit.

Ebba frågar:

jag är också lite nyfiken på din favoritbok/låt/film?

Ja men då tar vi nya svar den här gången! Bok: Johanna Nilssons ”De i utkanten älskande”. Låt: Just nu ”Lät du henne komma närmre” med Melissa Horn. Film: Closer.

Kajsa frågar:

Hur känner du inför höstens val? Är du engagerad i svensk politik och har du någon hjärtefråga som du skulle vilja se komma upp på tapeten?

Jag antar att man inte får fråga vilket parti som får din röst?

Politik är absolut ingen känslig fråga för mig. Däremot har jag aldrig riktigt känt mig hemma i partipolitik. Tidigare har jag spritt ut mina röster över sossarna, vänstern, Fi, miljöpartiet och, eh, Folkpartiet (personröstade på Birgitta Ohlsson en gång). Exakt hur jag kommer att rösta vet jag inte ännu.

Så nej, jag är inte engagerad i svensk politik, åtminstone inte partipolitik. Men engagerad i att förändra samhället kan jag nog säga att jag är. Det var mycket därför jag började skriva. Men jag går mer och mer emot att vilja förändra i det lilla, börja hos den enskilda människan istället för att ropa ut mina åsikter till alla som vill lyssna (det vill inte så många).

Mina hjärtefrågor får man nog säga är jämställdhet och unga människors psykiska och fysiska hälsa. Däri ingår förstås hur mycket som helst rent politiskt, skulle jag varit engagerad i ett visst parti skulle jag inte veta vart jag skulle börja. Nu gör jag vad jag kan i mitt eget liv istället för att göra livet lite lite lättare för människorna runt omkring mig. Tar hand om mig själv för att ha ork att hjälpa andra. Tar mig tid att lyssna och bry mig, ger råd så gott jag kan. Det är inte mycket, men det är något.

Maria frågar:

Jo, jag undrar vad du tycker om Postcard killers? Har inte läst den ännu men har beställt den.

Sen har jag också många ggr undrat hur delaktig du är i din mammas skrivprocess – får du läsa och kommentera utkast? Eller i vilket stadium får du ta del av en ny bok?

Och en sista fråga: har du några specifika framtidsplaner för tillfället? Tack för att du tar dig tid!

”Postcard killers” är en underhållande bok. Inget litterärt mästerverk, vilket den knappast heller utger sig för att vara, men en spännande och välskriven underhållningsroman, perfekt att läsa på tåget.

Ja, jag får läsa och kommentera utkast. Läser kontinuerligt under bokens tillkomst.

Framtidsplaner… hmm. Det jag vet om framtiden är att jag ska ta körkort, skriva en roman, få besök av min amerikanska lillasyster, resa till Berlin, New York och Thailand, skådespela i en film, bli mycket bättre på att spela piano och se de två sista säsongerna av Dawson’s Creek.

Linda frågar:

Vad drömde du om att bli när du var liten?

När jag var riktigt liten skulle jag bli journalist, men någon gång i lågstadiet bestämde jag mig för att bli veterinär istället. Med inriktning på hästar. När jag var tio lärde jag mig de latinska namnen på hästens alla muskler utantill och tyckte att jag var på god väg att nå mitt mål. Senare blev det ett problem att jag totalt saknar fallenhet för de naturvetenskapliga ämnena, att jag svimmar när jag ser blod och att jag får panik om jag tänker på ”saker som händer inuti kroppen”. Som tur är hade jag ju originalplanen – skrivandet – att falla tillbaka på, haha!

Vem var din första fiktiva kärlek?

Som liten blev jag kär i alla söta pojkar jag såg på film. Macaulay Culkin i ”My girl”, River Phoenix i ”Running on empty” (sjukt bra film förresten!), Lou Diamond Phillips som Ritchie Valens i ”La Bamba”. Efter att puberteten smugit sig på blev det Nick Carter och Taylor Hanson (de måste väl räknas som fiktiva? Det var ju knappast deras underbara personligheter jag föll för), och – förstås – Joey Potter i Dawson’s Creek. Hon var verkligen min tonårstids största kärlek. Jag var inte helt säker på om jag ville vara henne eller vara med henne, men det spelade inte så stor roll. Jag älskade henne oavsett.

Är det okej att vara ledsen så att man vill låsa in sig en hel dag trots att man har de finaste vännerna och det mest fantastiska grabben vid sin sida?

Raring. Det är alltid okej att vara ledsen. Det är man ibland, och det kommer man alltid att vara, då och då. Det handlar ju nästan alltid om att sådant som är sorgligt ligger under ytan och skaver, och så plötsligt bryter det igenom huden och man blir alldeles förtvivlad fastän allt runt omkring en egentligen är bra. Då måste man få ta sig tid att vara ledsen och gråta tills ögonen är alldeles svullna så att man ser ut som ett foster. (Så blir det för mig i alla fall, ser helt galet ut.) Men jag tycker verkligen att om man har så fina människor i sin närhet som du, då ska man nog ta hjälp av dem, åtminstone om ledsenheten inte går över. Ofta känns det ju så himla mycket bättre om man får prata med någon om det som gör ont.

Tove frågar:

Vad gick du för utbildning för att jobba som journalist? Var det svårt att få jobb? Tycker du att bloggen hjälpte till?

Jag gick en utbildning som heter ”Kultur, samhälle, mediegestaltning” vid Linköpings Universitet. Den är treårig och man läser den i Norrköping. När man är klar är man, typ, ”kulturproducent”. Vet inte själv riktigt vad det innebär, men det är en utbildning men ganska många valbara inriktningar, så folk jobbar med lite av varje efteråt. Som skrivande journalister eller på teve, med film, som informatörer, webmasters, på radio, som utställningsproducenter, dataspelsutvecklare och en massa annat.

Under studietiden jobbade jag på Norrköpings tidningar som reporter, och som reporter, redaktör och fotograf för en nyhetsbyrå. Frilansade också för olika tidningar, bloggade och skrev (obetalt) för flera sajter. Det viktigaste när man vill få jobb som journalist är definitivt att skaffa sig så mycket erfarenhet som det bara går. Det innebär ofta att man måste skriva massor och få inget eller väldigt lite betalt, men om man vill bli bra på att skriva finns det ingen annan väg än att just skriva. Skriva skriva skriva. Och läsa. Analysera de texter man läser – är det här bra eller inte? Varför? Vad kan jag lära mig av det?

Att blogga är ett bra sätt att få in vanan att skriva, och om man som jag gärna ställer alldeles för höga krav på sig själv kan bloggen fungera utmärkt för att avdramatisera skrivandet. Och min blogg har definitivt haft massor att göra med att jag kan jobba med skrivande idag. Mitt jobb på nyhetsbyrån fick jag eftersom en redaktör läst min blogg, hon bad mig skriva några artiklar på prov och gav mig jobbet när hon gillade mina arbetsprover. Metro hörde av sig efter att de läst – på bloggen – att jag börjat skriva krönikor i Norrköpings tidningar, och frågade om jag ville skriva en kolumn för dem utifrån ett blogginlägg de uppskattat. De tyckte om den och jag fick fortsätta, Sofis mode-gänget gillade mina Metrokolumner, cheferna på Aftonbladet gillade texterna i Sofis mode – och på den vägen är det. Bloggar ger nog sällan drömjobbet direkt, men de kan definitivt öppna dörrar som leder rätt.

Matilda frågar:

hej jag undrar vilken utbildning du har? är själv intresserad av skriva i framtiden. och om du inte tycker det är svårt att komma på vad du ska skriva om?

Min utbildning skriver jag lite om i svaret här ovanför. Och jo, det är jättesvårt att komma på ämnen att skriva om! Nästan varje gång jag skickat in en text tänker jag att ”det där var den sista, nu har jag inget mer att berätta, nu är jag körd”. Men som magi ploppar det alltid upp nya idéer i huvudet i tid – i värsta fall får man tvinga fram ett ämne och se till att det blir en text av det. Men att hitta på idéer är absolut det svåraste med mitt jobb. När jag väl har kommit på vad jag vill skriva om går det (förhållandevis) fort och lätt. Tankeprocessen innan jag sätter mig vid skrivbordet är det överlägset mest tidskrävande. När jag skrev kolumnerna i Aftonbladet, som jag har paus från just nu, satt jag nästan alltid och gjorde research och skrev upp stödord och tankar hela dagarna i en vecka.

Lin frågar:

När ska ni till New York?

Vi åker dit i höst, det finns inte tid innan dess. Fast Ronnie säger att vi åker dit när vi båda är klara med våra romaner, och i den takt jag skriver lär jag väl få sätta mig på planet om typ tio år.

Elisabeth frågar:

Jag läste din gamla blogg beatifulones.blogg.se och ibland känns det som att du var en helt annan människa då, jämfört med nu. I alla fall är det den känslan jag får av det du skriver. Du verkar vara mer trygg nuförtiden. Håller du med mig?

O ja. Eller, det är klart att jag är samma människa. Men oerhört mycket har hänt de senaste åren, jag har utvecklats åt håll jag aldrig kunnat drömma om när jag fortfarande pluggade i Norrköping. Jag och min bästa älsklingsvän Fanny, som gick i min klass i Norrköping, pratar ofta om det: hur häftigt och spännande och skitläskigt det är att livet gör sådana tvära vändningar. Att det ser ut på ett sätt nu, men att man inte har någon aning om vem man kommer att vara och var man kommer att befinna sig om bara några år. Det händer ju så mycket hela tiden, man träffar nya människor och förlorar andra, tar små och stora beslut som förändrar allt, man lär sig så mycket och ibland tvingas man inse att det man trott varit sanningen inte stämmer alls.

Så, ja. Väldigt mycket är annorlunda. Framför allt så är jag otroligt mycket lyckligare idag.

Amanda frågar:

– Berätta mer om din ätstörning. Du snuddar vid den många gånger men det känns som att du aldrig riktigt berättar hela grejen, utan mest bara minnesflagor av det. Vad var det, hur gammal var du, hur behandlades du, när kände du dig frisk?

Som jag skrev till Gabriella: det här är inte frågor som går att svara på ”bara sådär”. Det är sådant som måste berättas i ens egen takt, i rätt sammanhang, när man själv är redo. Så du får också korta svar: Jag har aldrig diagnostiserats med en ätstörning. Jag hade problem med mat, min kropp och min självkänsla på samma sätt som väldigt många andra har eller haft. För mig handlade det nog främst om att jag var en hemskt olycklig tonåring, den sorten som många är elaka mot i skolan och som ställer alldeles för höga krav på sig själv. Allt hat jag kände mot världen vändes inåt, mot mig själv. Jag skulle tro att det startade i sjuan. Eftersom jag aldrig diagnostiserats har jag aldrig behandlats specifikt mot ätstörningar, jag har gått hos psykologer i flera perioder och min väldigt dåliga självkänsla var en av många saker som vi pratade om. Riktigt frisk skulle jag inte säga att jag blev förrän för kanske två, tre år sedan. Senaste ”återfallet” var nog för två och ett halvt år sedan. Nu är jag å andra sidan alldeles, alldeles frisk.

– Vad gick du i gymnasiet? Och i grundskolan, var du en sån här skitpresterande duktig flicka eller kunde du hantera ett betyg som inte var perfekt?

Jag läste natur på gymnasiet, konstigt nog (jag är värdelös på matte, fysik, kemi och allt sådant som man helst ska vara bra på när man läser natur). Fanns massor av anledningar till att jag råkade hamna där, men det är en låååång historia. I gymnasiet var jag extremt skoltrött, pluggade knappt alls och mina betyg blev därefter. Skrapade åtminstone ihop till högskolekompetens, skrev ett bra högskoleprov och har kunnat plugga allt jag velat ändå.

I grundskolan gick jag ut med MVG i alla ämnen utom i gympa (ett VG som jag fick räkna bort eftersom vi läste ett ämne för mycket). Så ja, jag var en sådan där skitpresterande duktig flicka och nej, jag kunde inte hantera ett betyg som inte var perfekt. Duktig i skolan var ju liksom det enda jag var, hela min identitet byggde på perfekta resultat. Jag var tjejen som grät när jag hade ett halvt fel på ett prov. Det gjorde inte direkt att jag blev mindre mobbad, kan man lugnt säga.

– Vad har du för band till Berlin? Har du släkt eller vänner där eller är det bara en favoritstad?

Det var min pojkvän som fick idén att bo i Berlin ett tag. Hans kompis Martin hade flyttat ner till Kreuzberg och tyckte att det var fantastiskt, han hjälpte Ronnie att kolla på lägenhet och vips hade han också flyttat dit. Jag hade fått ett vikariat som reporter på amelia och stannade i Stockholm i två månader innan jag kom efter. Ronnie kände några stycken som bodde i Berlin, och det är fortfarande samma personer som vi umgås med när vi är här.

Jag föll för staden direkt. När Ronnie flyttat ner och jag skulle komma ner över en helg kände jag redan i taxin från flygplatsen att det var något speciellt med Berlin. Det är svårt att förklara, men det känns som att jag passar in här. Det är någonting med stämningen i Kreuzberg som känns rätt. Maten, gatorna, människorna. Jag hann inte bo här på heltid i mer än fyra, fem månader, men nu delar vi en lägenhet med några kompisar och är här så ofta vi hinner.

– Hur ska man göra för att få jobb/bli framgångsrik/tjäna pengar/skapa sig ett liv själv?

Pengarna kommer ju ofta på köpet när man skaffar jobb, och framgång är väldigt relativt. Är du bra på ditt jobb och trivs så är du framgångsrik i mina ögon. Ett jobb man trivs med får man nog genom att verkligen känna efter vad det är man vill göra, inte bara lyssna på vad andra tycker är rätt för en. Inte gå på vad som är coolt/prestigefyllt/”inne”, utan faktiskt fundera riktigt ordentligt på vad som passar en själv. Och inte vara rädd för att ångra sig om man känner att man valt fel. Man ska jobba lääääänge, några extraår i skolan gör varken till eller från, det viktigaste är att det känns bra i magen och i hjärtat. (Självklart får man räkna med att det stöta på motgångar vad man än gör, det är en del av livet, men känns det verkligen fel – då är det antagligen fel.)

Hur man skapar sig ett liv själv, jaa du. Det brukar ju liksom komma automatiskt med att man blir äldre. Livet kommer man inte undan, det finns där, oavsett om man skapar sig det eller inte. Men vill man att det ska gå åt det håll man önskar, då gäller nog samma som med vilket jobb man ska välja: att känna efter i magen vad som är rätt för en själv. Inte bara göra det som förväntas av en. Vi har bara ett liv och ingen annan kan ta ansvar för att vi ska bli lyckliga, ingen annan kan säga vad som är rätt, och ingen har heller rätt att fördöma de val vi gör.

– Vad ska man göra när det känns som att allting blir en övermäktigt samtidigt som orken är slut?

Då ska man förstå att det finns en anledning till att orken är slut. (Jag läste i en bok en gång: ”man måste förstå att trötthet inte innebär ’brist på kaffe'”.) Det är kroppens sätt att dra i nödbromsen, att säga ”whoooa, ta det lugnt, seriöst alltså”. Då har man för många bollar i luften, så mycket att göra att man inte kan prioritera, att man glömmer vad som är viktigt och försöker klara allt på samma gång. Vad som är lagom för någon annan kan vara alldeles för mycket för dig, och senare kan du orka med hur mycket som helst och någon annan kan behöva vila. Allvarligt talat: slit inte ut dig. Försök inte att göra allt. Hur mycket du än gör kommer du aldrig att du tycka att det känns nog, du skulle ju alltid rent tekniskt kunna göra mer. Min mamma påstår att Cindy Crawford sagt såhär: ”Bara för att det är teoretiskt möjligt att flyga fram och tillbaka över jordklotet flera gånger i veckan, betyder det inte att jag kan göra det.” Ja, något sådant i alla fall. Poängen är väl att vi själva måste ta ansvar för att våra liv ska fungera, för att vi ska må bra och ha tid att faktiskt tycka om att leva.

Praktiskt: Ta det lugnt. Tänk över vad du kan dra ner på för att må bättre. Du måste inte vara bäst på allt, hela tiden. Ingen kommer att tacka dig. Du är kanon som du är.

Madde frågar:

Vad tycker du om Kents senaste album Röd?

Jag har knappt lyssnat på det. Inte förra skivan heller. Jag är inte så förtjust i elektroniska Kent, Du och jag döden är den senaste jag verkligen tyckte om. De nya faller mig hela enkelt inte i smaken.

Evelina frågar:

Vad är det för sjukdom du har/haft? Hur går det med din bok?

Jag har haft massor av sjukdomar, och känner mig inte så bekväm med att skriva om det i bloggen. Min hälsa känns underligt privat. Jag förstår verkligen att du frågar, kanske svarar jag någon annan gång.

Min bok är i stort sett klar, men jag har bestämt mig för att slänga den. Börja om. Det kändes inte rätt att fortsätta på den, och om jag faktiskt får ge ut en bok en dag, då vill jag att det ska kännas alldeles, alldeles rätt.

Tekla frågar:

I några av dina senaste krönikor har du ju skrivit en del om graviditeter, barn och att växa upp, och jag får känslan att du längtar efter barn, är det så?

Men guuuuuuuuud ja! Verkligen. Jag har längtat otroligt mycket efter barn i säkert tio år. Förhoppningsvis dröjer det väl inte alltför många år innan den drömmen blir verklighet, peppar peppar. Nu väntar jag bara på att min kära karl ska känna sig redo också.

Peter frågar:

Har du någonsin funderat på att ta hand om din syster för gott?

(Jag antar på att du syftar på min syster i USA som har en ganska problematisk livssituation.) Tja, alltså, hon fyller ju sjutton i år. Är alltså snart gammal nog att ta hand om sig själv. Och hon har än så länge inte visat någon längtan efter att flytta ifrån USA, så då är det svårt att vara så närvarande som jag vill. Men visst – tanken har slagit mig. När saker och ting varit som värst för henne är det svårt att inte sätta sig på ett plan och bara hämta hem henne, låsa in henne i gästrummet och pussa på henne tills allt blir bra. Tyvärr skulle ju det vara kidnappning, och jag tror inte att det är rätt väg att gå. Hon måste finna sin egen väg, rädda sig själv. Allt jag kan göra är att aldrig, aldrig lämna hennes sida. Och hon vet att jag finns här, alltid.