Så fånigt. Ronnie har varit i Göteborg i lite mer än ett dygn, han kommer hem ikväll, och ändå längtar jag så att det gör ont i magen.

Jag brukar inte vara sådan. Inte alls. De första tre, fyra dagarna brukar kännas som en lättnad, tid att andas, tänka.

Kanske är det just därför. Jag orkar inte tänka nu. Knappt andas. Inte prata med någon.

Med honom kan jag vara tyst. Ändå inte ensam.

Tur att du finns, älskling. Kom hem nu tack puss.

Enda tillfället då jag (nästan) önskar att jag inte bodde i hus är nätter som denna.

När vinden viner utanför fönstren, får trädens grenar att rassla och husets väggar att knarra och sucka.

När jag är så uppskruvat mörkrädd att jag med minuters mellanrum är säker på att jag hör fotsteg från nedervåningen, en nyckel i låset, en dörr som öppnas och stängs.

Jag är bara så otrygg just nu. Just i natt.

I veckans nummer av Sofis mode skriver jag om oron inför det besök jag får om exakt en vecka.

Och om Barbro Andersen. Barbro är en sådan där tjej som jag bara tycker om så himla himla himla mycket. Hysteriskt rolig, smart och egensinnig.

Nu ska jag sätta mig i min WOU och åka in dit mitt hjärta bor.

Nu när jag tog bilden till nästnästa veckas Sofis mode-krönika råkade det komma med ett par foton som är misstänkt lika sådana där ”dagens outfit”-bilder.

Sådana svämmar det ju inte direkt över av i den här bloggen. Så jag tänkte att vad tusan. Jag lägger väl upp dem.

Sagt och gjort.

(Såg nu att det ser ganska fånigt ut att jag har handen i håret hela tiden. Visste nog inte riktigt vad jag skulle göra av den.)

På mig har jag mina shorts, som ni ser. Det är inget ovanligt. Jag har haft dem på mig ungefär varenda dag sedan jag köpte dem på Vila i Tuna Park på väg till halkbanan i Eskilstuna den 31:a maj. Deras pris per användning är nere på en femma vid det här laget.

Nu är modebloggandet färdigt för den här gången. Klart slut varulvstjut.

För er som, liksom jag, tyckte att kärlekshistorien mellan Rachel-Marie och Gareth – som varit kära i åtta månader men aldrig träffats – var söt…

…kan jag berätta att väntan är över. All is well.

Jag tyckte bara att det var så fint.

Åh gosh. Jag hade lyckats glömma hur ljuvlig hon är.

Det finns bara en enda plats där jag vill vara. Där är jag inte.

Så jag stannar i sängen.

(Igen.)

Bara en text kvar som måste skrivas de närmaste dagarna, jag har skjutit upp och förträngt, den måste skrivas med lätt hand, glimten i ögat, någon sådan har jag inte, inte nu, jag måste låtsas.

Det tar emot.

Jag hatar att låtsas. Har alltid varit en allt annat än trovärdig lögnare. Okej, det är inte sant. Men den senare halvan av mitt liv har jag inte orkat ljuga, inte velat låtsas.

Jag orkar inte låtsas att jag inte är trött, att jag bryr mig om sådant som saknar mening.

Så jag fortsätter att skjuta upp. Stannar i sängen.

Det är så konstigt. Jag får väldigt mycket jobb gjort för tillfället.

Jag som brukar kunna sitta och våndas i timmar, dagar, med samma ofärdiga text. Men inte nu.

Mamma tjatar om att jag måste vara snäll mot mig själv. Kanske är det här ett sätt. Kanske är jag undermedvetet omtänksam, ger mig själv en present, att slippa stirra in i ett blankt Worddokument två timmar innan deadline.

Oavsett är jag tacksam.

All I needed was the love you gave
All I needed for another day
And all I ever knew
Only you.

Skulle du ligga här hos mig? Bara glömma allt?