”Är det verkligen rimligt att vi alltid ska le?”

Jag läser runtom på nätet att man efterfrågar en ”motvåg”. En bild av livet som inte alltid är så jäkla problemfri, tillrättalagd, perfekt. En motvikt till alla framgångsrika Ebbor och Kenzor och Blondinbellor. Någon som skriver om ensamhet, utanförskap, depression, självhat och förtvivlan.

Någonstans drogs jag in i det hela. Någon föreslog mig som ett slags förebild, som tar unga människors problem på allvar. Någon annan avfärdade mig – jag är för leende, för puttinuttig, ”mindre smart” (”för att uttrycka det snällt”).

Jag håller med. Jag håller med om att det vore tråkigt om det bara fanns bloggar där allt är så fantastiskt underbart hela tiden. Och jag håller med om att jag ler väldigt ofta.

Däremot håller jag verkligen inte med om att det inte finns alternativ till framgångsbloggarna. Man behöver inte lägga många minuter av sin tid för att hitta bloggar där livet är allt annat än rosenrött och sköljmedelsdoftande. Bloggar om föräldrar som kämpar för att hålla sina sjuka barn vid liv, om tvåbarnsmammor döende i cancer, unga människor som vuxit upp i ofattbar misär. Bloggar vars skribenter slåss mot ätstörningsdemoner eller drogberoende, depressioner eller livskriser, en partners bortgång eller långvarig arbetslöshet. Bloggar som behandlar olycklig kärlek, ensamhet och mobbning, funktionshinder och fattigdom.

”Bloggosfären” består inte av idel Blondinbellor. För den som vill hitta någon att identifiera sig med, någon som delar ens egna problem och funderingar, finns en hel värld av bloggar att välja mellan. Man kanske måste klicka sig bort från Bloggtoppen, men det är ganska lätt gjort.

Och alla dessa bloggare är så sanslöst modiga. Oavsett om de är anonyma eller inte väljer de att dela med sig av allt det där vi alldeles för sällan pratar om. För att det är viktigt, givande, kanske livsnödvändigt.

Det är fantastiskt att de finns, att de vågar, att de orkar.

Själv är jag inte särskilt modig. Det är sant. Jag vill minnas att jag varit modigare, en gång i tiden, då när bloggen kändes som någonting mellan mig och en liten, ansiktslös men – som jag såg det – förstående och omtänksam grupp läsare.

Det var länge sedan nu. Jag minns det knappt.

Nu censurerar jag mig automatiskt varje gång jag klickar på ”skriv nytt inlägg”-knappen. Det är inte någonting jag tänker på, det har blivit en självklarhet: det jag skriver här ska inte såra, inte lämna ut någon, inte oroa eller uppröra mormor mamma pappa systrarna bror pojkvän vänner chefen faster kusinerna eller någon annan som kan få för sig att gå in och läsa.

Resultatet blir, naturligtvis, inte särskilt intressant. Jag blir en brud som tjatar om att jag bor i hus, någon som ler på bild. Och det är okej.

Eftersom mitt liv inte är bloggen och bloggen inte mitt liv. Det är i mitt liv allt händer. Det är där jag gråter, tvivlar, saknar, skriker, ångrar mig, kräks, misslyckas, hatar, faller. Det är där jag är rädd, osäker, förtvivlad; där jag inte kan sova, inte kan andas för att jag oroar mig så för människorna jag älskar, de som har det så svårt. Där jag kämpar mot djupt rotade nojor, mot dödsångest och självförakt.

Men det är också där jag hoppas, längtar, skrattar, njuter, knullar, älskar, försöker, lyckas, reser mig igen.

Bloggen? Den ligger ju på nätet. Jag är skiträdd för nätet. Det är så lätt att hata här. Att skapa sig en bild av människor enbart utifrån dessa små skärvor av liv. Som om vi faktiskt vore bara just detta. Skuggor. Som om vi såg en människa på andra sidan gatan, kanske någon med shorts och långt hår och som skrattar in i en mobiltelefon, och tänkte: sådan är hon. Det är allt hon är. Lycklig och långhårig. Den jävla subban.

Men jag vill ju berätta saker. Både om det som är fint och det som gör ont. Därför är jag så glad att jag har mina krönikor, och att jag i dem kan skriva om sådant jag inte vill ska skvalpa omkring på nätet. Jag är så glad att de bara finns i tidningen. Jag känner mig underligt säker där, gömd bakom papper och trycksvärta. Jag kan inte skriva allt där, naturligtvis inte, men i dessa tvåtusenfemhundra tecken i veckan skymtar mer av hon som verkligen är jag än i alla blogginlägg jag skrivit de senaste åren. Där vågar jag skriva om det som inte alltid är ljust och lyckligt: om min syster W, om hennes liv som blivit så fel, om mycket av det som skrämmer mig så. Om att vara ensam, om att växa upp, om att göra sig fri. Om att bryta upp och börja om. Om misslyckanden, oro och sorg. Om lycka, också. Och lägger man ihop alla krönikeskärvor, om man sammanfogar dem, tror jag att man börjar närma sig någonting som skulle kunna kallas en människa.

Jag tror att ni som tycker om att läsa det jag skriver har skymtat mig någonstans. Att ni kanske känner igen er i det ni skymtat. Jag tror att ni har överseende med att jag ler ofta, att jag trivs med min till synes ointressanta tillvaro. Möjligen tycker ni till och med att jag förtjänar det.

Och till dig som kallar mig ”mindre smart”: du har uppenbarligen fått tag på mina gymnasiebetyg. Döm mig inte efter dem! Jag var skoltrött, okej?!

 

(Det här var inte en text jag hade tänkt skriva.

När jag skrev första raden trodde jag att det skulle handla om… om att ”stora” bloggare som vågar visa sig sårbara får så mycket skit, får höra att de är dåliga förebilder som uppmuntrar andra att må kasst, avfärdas som ”emo”, patetiska – det som Linna Johansson skriver så bra om här. Att jag tycker att det är fullt rimligt att de flesta av dessa populära bloggare håller sina kärleksbekymmer och nojor för sig själva, i sina verkliga liv, istället för att skriva ut det på sidor med (hundra)tusentals besökare.

Men jag antar att jag tyckte att de texterna redan skrivits bättre av andra. Eller att det borde vara självklarheter. Kanske var det här bara ett gäng ord jag behövde skriva. Tydligen var det så.)