Hos Bloggkommentatorerna diskuteras det om bloggare får ta semester från sitt bloggande eller inte.

Självklart tycker många att det är en löjlig fråga. Någon skriver: ”Så jävla fånigt att ta semester från något som redan är avkopplande, lättsamt och totalt oansträngt som att blogga. Typ ’nej, nu är det sommar och jag oooorkar verkligen inte sitta med laptopen på magen och skriva skitnödiga krönikor’.”

Kanske är det bara mig det är fel på. Men jag tycker verkligen att det tär på själen att blogga.

Inte när man mår bra, har tid, något att ge. Då kan det vara fantastiskt. Man ger och ger och får ännu mer tillbaka.

Men hur ofta mår man så? (Okej, det är förstås mig det är fel på. Till en viss del. Alla andra är antagligen inte alltid, alltid, alltid sjuka.)

Alltsom oftast känner jag mig alldeles utpumpad. Tom, tömd. Som en urvriden disktrasa. Då känns själva tanken på att blogga bara som ett dåligt skämt. Jag har inget att säga, inget att visa upp, inget att dela med mig av.

Och så går det kanske en dag eller två och att skriva ett blogginlägg känns ännu mer absurt.

Lite så känns det nu.

Liksom: Vad ska jag berätta om?

Om bilen vi åkte till Eskilstuna för att provköra i måndags, om hur vi körde vilse och bensinen i bilen vi provkörde tog slut? Om den vi åkte till Södertälje för att provköra i tisdags och faktiskt köpte – efter att ha kört vilse också i den? Om hur jag fick fruktansvärda smärtor i hjärtat på vägen hem från Södertälje och höll på att köra av vägen? Om hur vi tankade för första gången, ingenting fattade och var tvungna att fråga om hjälp? Om Ronnies uppkörning? Om den vackra kyrkan vi åkte för att titta på? Om alla hästarna vi åkte förbi, de som stod ute i det glittrande vattnet för att svalka sig? Om den härliga lunchen i Gnesta eller den ännu härligare middagen i Trosa? Om hur vi på hemvägen passerade en kurva och plötsligt befann oss ansikte mot ansikte med en älg? Om hur jag precis hann styra över till andra sidan vägbanan men var för uppskakad för att få en sekunds sömn i natt? Om hur jag nu är så vansinnigt trött och illamående att jag inte kan lämna sängen?

Nu ser jag genom fönstret att solen kikar fram bakom molnen. Det finns ännu chans att ta sig samman, göra den här dagen till en bra.

Bara liiiite mer Harry Potter and the Order of the Phoenix, först. For strength.