Ibland känns det bara så obegripligt att jag får bo såhär.

Att jag kan äta frukost i uterummet, läsa en stund på altanen i solen, sen sätta mig i bikini framför datorn och jobba ett par timmar.

Att jag kan ta en promenad i solskenet, passera kohagar, åkrar och ängar, bränna mig i nacken och sedan sätta mig och jobba lite till.

Just nu känns mitt liv som en semester där jag fortfarande får allt jobb gjort i tid.

Ja, ibland är det svårt och tungt, men inte nu. Nu har jag det orättvist bra.

Detta skulle jag vilja kalla en mycket god morgon.

Okej, förmiddag, då.

Såhär ser mina bidrag till veckans nummer av Sofis mode ut.

Krönikan handlar om… varför det inte är så jäkla härligt att vara utomhus, trots att man bor på världens kanske vackraste plats (som råkar ha fantastiskt väder i stort sett varje dag, ta i trä).

Och stilportättet handlar om Ioana. Jag känner att texterna är så korta att det är svårt att verkligen berätta någonting, men det här är verkligen en helt fantastisk tjej. Hon kommer garanterat att dyka upp här igen.

(Det bästa med de här små texterna om bloggare världen över är helt klart att få lära känna så otroligt fina människor. De flesta intervjuar jag förstås bara och sedan är det klart, men vissa… är det som att jag liksom omedvetet gått och väntat på att få lära känna. Man börjar prata och så flyter allt på och man vill inte sluta. Och det bästa är ju att man inte behöver det. Sluta, alltså. Man kan bara fortsätta. Ioana är en sådan.)

Nu ska jag och bilen till Eskilstuna. Kram!

Det här är vår senaste familjemedlem. Jag och min Ronnie åkte på loppis i morse, och denna röda godsak fick följa med hem till Käxlevägen.

Själv kan jag knappt cykla, men jag tycker att den är himla fin att se på.

Nu har Ronnie rullat iväg till kontoret och det är dags för mig att skriva några rader.

Sitter och väntar på att thaimaten vi beställt ska bli klar. Har så fruktansvärt ont i huvudet. Blir inte ett dugg förvånad om det sprängs i tusen bitar snart. 

Åh, men jo – en sak vill jag dela med mig av!

Sötaste Rachel-Marie – veckans stilporträtt i Sofis mode – som försöker sig på att prata svenska – här och här.

Hos Bloggkommentatorerna diskuteras det om bloggare får ta semester från sitt bloggande eller inte.

Självklart tycker många att det är en löjlig fråga. Någon skriver: ”Så jävla fånigt att ta semester från något som redan är avkopplande, lättsamt och totalt oansträngt som att blogga. Typ ’nej, nu är det sommar och jag oooorkar verkligen inte sitta med laptopen på magen och skriva skitnödiga krönikor’.”

Kanske är det bara mig det är fel på. Men jag tycker verkligen att det tär på själen att blogga.

Inte när man mår bra, har tid, något att ge. Då kan det vara fantastiskt. Man ger och ger och får ännu mer tillbaka.

Men hur ofta mår man så? (Okej, det är förstås mig det är fel på. Till en viss del. Alla andra är antagligen inte alltid, alltid, alltid sjuka.)

Alltsom oftast känner jag mig alldeles utpumpad. Tom, tömd. Som en urvriden disktrasa. Då känns själva tanken på att blogga bara som ett dåligt skämt. Jag har inget att säga, inget att visa upp, inget att dela med mig av.

Och så går det kanske en dag eller två och att skriva ett blogginlägg känns ännu mer absurt.

Lite så känns det nu.

Liksom: Vad ska jag berätta om?

Om bilen vi åkte till Eskilstuna för att provköra i måndags, om hur vi körde vilse och bensinen i bilen vi provkörde tog slut? Om den vi åkte till Södertälje för att provköra i tisdags och faktiskt köpte – efter att ha kört vilse också i den? Om hur jag fick fruktansvärda smärtor i hjärtat på vägen hem från Södertälje och höll på att köra av vägen? Om hur vi tankade för första gången, ingenting fattade och var tvungna att fråga om hjälp? Om Ronnies uppkörning? Om den vackra kyrkan vi åkte för att titta på? Om alla hästarna vi åkte förbi, de som stod ute i det glittrande vattnet för att svalka sig? Om den härliga lunchen i Gnesta eller den ännu härligare middagen i Trosa? Om hur vi på hemvägen passerade en kurva och plötsligt befann oss ansikte mot ansikte med en älg? Om hur jag precis hann styra över till andra sidan vägbanan men var för uppskakad för att få en sekunds sömn i natt? Om hur jag nu är så vansinnigt trött och illamående att jag inte kan lämna sängen?

Nu ser jag genom fönstret att solen kikar fram bakom molnen. Det finns ännu chans att ta sig samman, göra den här dagen till en bra.

Bara liiiite mer Harry Potter and the Order of the Phoenix, först. For strength.